Palatskuppen mot Sara Danius
Åsa Linderborg om maktkampen i Akademien: Horace Engdahl försöker gillra giljotinen
Att skriva en text om Svenska Akademien är som att skriva i vatten. Orden löses upp av en ständig underström av nya stridsåtgärder i form av utspel och uttalanden. En sak ändå är huggen i sten: Det spelar ingen roll längre om Katarina Frostenson skulle ta sitt förnuft till fånga och avgå. Efter Horace Engdahls försök till palatskupp (Expressen 10 april) finns inga möjligheter att Svenska Akademien skulle kunna samla sig, än mindre läka samman. De som sitter där tycker uppenbart varken om eller har respekt för varandra.
Med sitt känsloutbrott försökte Horace Engdahl gillra giljotinen för Sara Danius. Först fyra tusen omskakande tecken på en kultursida, där han är till och med fräck nog att ta kungen som gisslan: Håll dig borta från det här! Några timmar senare meddelar Sture Allén att de åttas gäng ska ha ”krismöte” om Sara Danius.
De behöver ju inte träffas. Alla fattar redan nu att de om några timmar ska uttala sitt misstroende mot den ständige sekreteraren. Om de får som de vill och Danius avgår, blir ledamöterna så få att de stadgeenligt kan välja nya efter eget tycke och smak.
Det är en lösning få vill se. Svenska Akademien är visserligen ingen myndighet eller något folkvalt organ, den är sig själv nog, men de anses ändå ha ett samhälleligt uppdrag. Oavsett om Svenska Akademien vill det eller inte, är de beroende av att medborgarna tycker att den har legitimitet.
Det är, vågar jag påstå, få svenskar som håller på team Kulturprofilen.
I den meningen är Svenska Akademien en anomali i ett modernt samhälle
Man brukar säga att Svenska Akademien är omodern. Det är den ju också, med sin air av snobbism i trots med den svenska självbilden om jämlikhet. Samma sak med den totala bristen på insyn, i Sverige tar vi transparens och insyn för given. I den meningen är Svenska Akademien en anomali i ett modernt samhälle.
När den grundades var det tvärtom; det var en lika progressiv som inlindat auktoritär akt av Gustav III att samla arton fritänkare. Svenska Akademien var kungens kontrollorgan över den intellektuella, allt mer sekulära eliten som intresserade sig för de upplysningsidéer som spreds från kontinenten och via de vetenskapliga landvinningarna. Genom Akademien hoppades Gustav III kunna hålla koll på vilka tankar som var i omlopp i ett samhälle som var under stark omdaning. Så kom den Svenska Akademien att bidra till konsolideringen av den absoluta staten – som faktiskt var en del av moderniteten.
Till detta hörde också protonationalismen, att stärka det svenska språket och bena ut något slags kulturarv.
Därefter följde ett par hundra år där Akademien varit mer eller mindre följsam för tidens strömningar. August Strindbergs uppfattning att den bestod av lismande, korrupta bakåtsträvare – vilket den då gjorde – har för alltid färgat bilden. Vi har inte rättvist värderat de något lite mer progressiva perioderna som också är en del av Akademiens historia.
Vad den rent konstnärligt och intellektuellt är inne i för fas nu är svårt att säga, många av de nya ledamöterna är för anonyma för att ge något avtryck alls.
Att det är kultureliten som beter sig, är ur ett folkligt perspektiv en försvårande omständighet
Vad man ändå kan säga är att Svenska Akademin är mer i takt med sin tid än på mycket länge. Vänskapskorruptionen, de öppna bråken, försöken att smita från sitt ansvar för en verksamhet som kanske sysslat med olagligheter, elitismen, girigheten – allt det där är mycket tidstypiskt och just sådant som folk känner ett växande förakt för. Att det är kultureliten som beter sig, är ur ett folkligt perspektiv en försvårande omständighet.
Vi är några som på mer allvar än skämt har uppmanat kungen att visa handlingskraft. Han är ju trots allt Akademiens högste beskyddare. Vad det betyder är inte reglerat, men att som Horace Engdahl åberopa en tradition av majestätets passivitet är bara ett led i de åttas maktkamp.
Svenska Akademien må vara kungens i någon mening, men den lyder ändå inte under hovstaterna. Det finns nog inget Carl XVI Gustaf kan – eller vågar – göra.
Lösningen på Svenska Akademiens problem ligger till syvende och sist inte hos någon annan än ledamöterna själva. I maktkampen och, från vissa, fulspelet. För de aderton gäller nog samma stridens logik som för alla andra: De som stannar kvar vid bordet brukar alltid vinna.
