Universiteten är inte infiltrerade av vänstern

Den akademiska friheten är hotad – men bilden som sprids är för ensidig

Johan Örestig är universitetslektor vid Umeå universitet

I sin artikel om påstådd ideologisk styrning vid Linköpings universitet lyfter Johan Gärdebo en viktig fråga. Men han gör det på ett sätt som inte bidrar till en seriös och komplicerande debatt. Om något så syresätter han snarare den polarisering som är en starkt bidragande del till det problem han angriper.

En av universitetets viktigaste grundprinciper är den akademiska friheten och den är utan tvekan hotad. En komplicerande och förvirrande omständighet är dock att hotet mot den akademiska friheten ofta kommer från rörelser som framställer sig som vetenskaplighetens riddare men som själva har en tydlig politisk agenda.

Det mest grundläggande som jag ser det är att lämna de enskilda anekdoternas nivå

Ibland kommer kritiken från vänster. Då är det privata ekonomiska intressens inflytande som står i fokus eller frånvaron av kapitalismkritiska perspektiv. Men oftast, åtminstone i Europa, kommer den från höger. Kampanjerna handlar om att utmåla universiteten som infiltrerade av diverse extrema och världsfrånvända feminister, antirasister och marxister som sprider extremistiska idéer i vetenskaplig förklädnad.

Ett problem som följer av detta är att det, som verksam vid ett universitet, blir väldigt svårt att ge sig in i debatten utan att anklagas för att vara en nyttig idiot för den ena eller den andra polen.

Hur för vi denna debatt på ett sätt som på allvar kan skapa förståelse för det komplicerade nät av rötter som detta hot växer fram ur?

Det mest grundläggande som jag ser det är att lämna de enskilda anekdoternas nivå. Annars bidrar man till den utspridda och farliga föreställningen om att det är enskilda individer och grupperingar, som använder sin akademiska position som plattform för sin extrema ideologi, som är problemet. Det öppnar i sin tur för argumentet att lösningen är enkel: låt oss bara göra oss av med dessa rötägg! Inget skulle göra universitetens reaktionära kritiker gladare. Det gäller också att tänka på ideologibegreppets dubbla betydelse. Populärt syftar det på olika politiska övertygelser. Men i ideologiteorin syftar det i första hand på de allmänna antaganden som framstår som så naturliga och självklara att vi accepterar dem utan debatt.

Min poäng är att den akademiska friheten hotas också av förmenta självklarheter. Ett exempel är idéerna om ”hållbarhet”, ”samverkan” och ”nyttiggörande” av forskning. I boken Slaget om framtiden. Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö (2020) visar framtidsforskarna Jenny Andersson och Erik Westholm hur forskningen under de senaste decennierna i ökad utsträckning ska genomföras utifrån krav på nyttighet, bidra till den nationella konkurrenskraften osv.

Risken, menar författarna, är att forskningsprogram styrs av på förhand fastslagna idéer som ligger i linje med finansiärernas kortsiktiga intressen. Genom analyser av skogsforskning och Arktis-studier visar de hur sådan bias är ett högst reellt problem redan nu. Men i verkligt självständig forskning så bör påståenden som exempelvis att tillväxt och ekologisk hållbarhet är förenliga vara föremål för forskning, inte tas för sanningar.

Forskningens roll är ju inte bara att ge olika delar av samhället vad de vill ha utan också att uppmärksamma hur antaganden som styr politiska beslut är falska eller åtminstone att det finns andra lika rimliga antaganden att ta hänsyn till.

Johan Örestig är universitetslektor vid Umeå universitet

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.