Den trygga snuttefilten för trötta liberaler
Victor Malms litterära kanon är en bekväm hemmaplan
Den svenska läskrisen bland unga är ett faktum och orsakerna är många. Bibliotek stängs, skolbibliotek är en lyxvara. Marknadsskolan sorterar ungar allt hårdare och många barn växer upp i trångboddhet och fattigdom. Samtidigt låser digitala monopolföretag fast oss vid våra telefoner och ljudboksföretagen tuggar i sig marknadsandelar.
På Expressen vill kulturchefen Victor Malm lösa krisen genom ännu ett varv i debatten om en svensk litteraturkanon.
Jag har inte ens något emot en litteraturlista, folk får dessutom gärna kalla den ”kanon” om de tycker att det känns flott. Men att tro att en sådan skulle lösa problemet – eller ens på marginalen bidra – med att unga inte läser är inte bara en slapp, utan en kontraproduktiv hållning. Det flyttar debatten från de verkliga, materiella problemen till det som är bekväm hemmaplan för litteraturvetare och liberala kulturchefer. De får sätta på sig bror duktig-hatten och ägna sig åt det de älskar mest: lista vilka böcker de själva läste som unga och beskriva hur Viktiga och Livsomvälvande de var.
Att lära sig läsa är att lära sig tänka. Den som inte behärskar språket blir lätt fånge i ett underläge, utan makt att kunna formulera sig inför sig själv eller göra sin röst hörd. Att ge barn och unga de verktyg de behöver för att växa som människor och medborgare är en av samtidens viktigaste uppgifter. Frågan är för viktig för att slarvas bort på det här sättet.
Malm definierar ett antal verkliga konflikter i kulturpolitiken. Resurser till bibliotek, skolbibliotek, läsfrämjande. Men i stället för att sätta press eller fördjupa sig i någon av dessa, backar han tillbaka till sitt trygga hörn. Debatten om litteraturkanon är kulturdebattens motsvarighet till Jan Björklunds kepsförbud i skolan – meningslös symbolpolitik som besserwissrar med redan välartade barn kan debattera i oändlighet.
Det Sverige behöver är inte fler litteraturälskare som debatterar om Gösta Berlings saga eller Drottningens juvelsmycke ska vara med på listan över böcker som Sveriges barn ska tvingas läsa. Det de behöver är en skola utan vinstmotiv, duktiga och välbetalda lärare, skolbibliotek och en väg ut ur den brutala trångboddhet många unga växer upp i.
Det finns inga stora konflikter i kulturpolitiken, säger Victor Malm som har läst partiernas program. Men om man bryr sig om barns läsning måste man förstå att svaren inte finns i kulturprogrammen, utan i frågorna om barns uppväxtvillkor och skolans framtid, precis där politiken bränner. Att inte klara av att göra den kopplingen är tyvärr en allt vanligare sjuka i denna symbolpolitikens tomma, dumma tid.