Sorglig jakt på makt och status
Kristofer Andersson modfälls av 90-talisternas driv att nå toppen efter att ha läst Daniel Redgerts ”Vem fan är han??”
Nyligen beklagade sig en karriärsugen bekant över nittiotalisternas avsaknad av driv. Så här lät det: De är lata, saknar ambitioner och jobbar inte över tillräckligt ofta. Om detta har jag tre saker att säga.
För det första: Ej sant. Efter några år i chefsposition har jag tröskat igenom tillräckligt många Odysséen-långa cv:n författade av kids som knappt hunnit ligga, men som har dubbla examina, en långfilm och tre obetalda projektledartjänster i bagaget, för att veta något om saken.
För det andra: Om vi ändå skulle anta att det hade nästlat sig in ett gäng soffpotatisar på arbetsmarknaden, som inte tycker att det är deras ansvar om chefen inte vill anställa tillräckligt många personer för att driva verksamheten, så är det en bra sak. Det gäller i högsta grad även inom så kallade kreativa yrken: I 99 procent av fallen är ju även dessa ”drömjobb” blott lönejobb, hur mycket bossen än intalar dig att det du gör är viktigt, och betyder någonting på riktigt.
Skillnaden mellan att jobba på en ”creative agency” eller ett produktionsbolag och att flippa burgare på McDonald’s är inte stor – förutom att det är troligare att McDonald’s faktiskt pröjsar dig för din övertid i slutet av månaden.
Här kommer Daniel Redgerts Vem fan är han?? in i bilden. Det är en kombinerad självbiografi och Gröngölingsbok i hur man blir ”någon” i Stockholms medievärld, författad av en 25-årig västeråsare med gargantuanska mängder driv.
Kort sammanfattat gör du så här: hata din omgivning som tonåring, ta kneg på Donken för att finansiera supandet/nätverkandet på huvudstadens hippa krogar och när en dröm om att det faktiskt finns en skatt vid regnbågens slut. Detta var Daniel Redgerts metodik, liksom den en gång också var min.
Daniel Redgert drömde om sus och dus, och han fick det. Han blev, som en karriär inom pr numera stavas, ”mäktig”.
I Vem fan är han?? strör han karriärråd runt sig som om livet hängde på det, uppblandat med några kapitel om att det är jobbigt att vara tonåring. Allt till synes formulerat i strategisk väntan på en förfrågan från Sommar i P1.
Förlaget beskriver boken så här: ”En drastisk handbok i hur man tar sig fram och gör sig ett namn i dagens Sverige. Författaren beskriver hur han med hjälp av sociala medier och outtröttligt nätverkande envist stretar uppåt. Till slut får han samtalet han hela tiden drömt om och tar sig upp för det allra högsta trappsteget”.
Spoiler alert: ”Det allra högsta trappsteget” är att bli headhuntad av Amanda Schulman och Hannah Widell, för ett jobb på deras pr-byrå.
Men framför allt är Vem fan är han?? en sorglig text.
Sådant är förstås personligt. Själv ställde jag mig som nybliven 20-åring ensam på Riche i Stockholm, i väntan på att någon semikändis inom avantgardistisk kultur skulle se mig och imponeras över min förmåga att alldeles kastrullfull name-droppa Tracy + the Plastics. Jag hade också driv! Och jag inbillar mig knappast att mitt driv var finare än Daniel Redgerts, även om det bäddades in i något slags kultursnömosigt duntäcke.
Jag trodde, liksom han, att det faktiskt fanns en gömd skatt och att jag skulle må bättre här, än vad jag gjorde där.
Den enklaste sak i världen vore att utföra ett stilistiskt attentat på Vem fan är han??. Oftast är innehållet antingen medvetet provocerande (”i somras åkte jag till New York för att networka och hänga med Fredrik Eklund. Och ja, jag åkte business class”) eller bara fånigt (”Den bästa skolan är att själv tänka till”).
Men framför allt är Vem fan är han?? en sorglig text. I kapitel efter kapitel pudrar Redgert sidorna med skambelagda klassmarkörer.
Från vännen Carolines billiga ögonskugga som ”hennes SD-familj köpt på Ullared”, till första gången som Redgert träffar moderedaktören Petra Tungården och anar en ”dra tillbaka dit du kommer ifrån-blick”.
Viktskammen, revanschlusten och den homosexuella erfarenheten som måste hemlighållas, kombinerat med en ständig penninglängtan – allt är resultat av en internaliserad och ansiktslös maktstruktur som aldrig kommer att redovisas på någon käck lista över kids med makt, men som kontrollerar min och Daniel Redgerts framtid och position i livet.
För Daniel Redgerts eventuella inflytande, liksom mitt, är villkorat. Det är ett resultat av att han förbättrade sina positioner genom att pleasa dem som satt på bättre kort. Det är ingen kritik, blott ett konstaterande av att det är så den här världen rullar. Verklig makt handlar inte om vem som står på vilken lista, vem som gängar med vem eller ens om vem som har mest i lönekuvertet. Makt, liksom avsaknad av densamma, är framför allt en systematisk och fysisk upplevelse – den tuggar, värker och gnager på kroppen, och den skulpterar oss.
Det är därför som den här boken kommer sälja i 40 000 exemplar. Så väl bekräftar den allas vår känsla av att inte passa in i det här livet, men att det faktiskt finns en räddning, bara vi anstränger oss, bara vi är driftiga.
Det tredje jag vill säga om nittiotalisterna är detta: Problemet är inte om några få saknar driv, problemet är att resten är helt överdrivna. När Framgångs-Dannes recept för att vinna någon av livets gyllene chokladkakor stavas ”håll alltid fast i åtminstone några av personerna som betyder något på riktigt – du kommer att bli en ensam och utsatt människa annars”, är hans avsiktliga uppviglingar inte roliga längre.
Det är den enda verkliga makt som större delen av oss bär på: valet att inte leverera.
Nej, Daniel! Skit i den där förbannade Tom Cruise! Han är en tönt, och har inte gjort något bra under hela din livstid! Det gäller för övrigt också Gry Forssell, Sigge Eklund och Alex Schulman, liksom andra polerade jeppar du tror att du behöver.
För det är ju drivets kärna: Förmågan att rationalisera bort tillräckligt många känslor och människor för att bli denna ”någon”, någon som inte vill nita Petra Tungårdens blängande blick utan vara hennes polare. Den verkliga motståndshandlingen vore om åtminstone några av oss kunde ta strid mot alla dessa fabricerade drömmar, ha-begär och bekräftelse-törsta, och säga: ”Nä vet ni vad – jag är nöjd! Jag behöver inte mer än så här”. Det är den enda verkliga makt som större delen av oss bär på: valet att inte leverera.
Trots allt är vi några som har haft tur, och som spelar det här karriärspelet med främst sabbade relationer och några varv hos psykologen som högsta insats. Men ”driv”, ”visa framfötter” och att ”bli någon” är inte bara klämmiga klyschor att skölja ned vinlunchen med. Få är groggarna som hälls upp i rättvisa glas.
För andra, som inte är lika lyckligt lottade, som av olika anledningar värptes i fel påse – för att de hade fel bakgrund, fel tugg, fel fejs eller bara bad luck – är idealiseringen av den sortens begrepp inte sällan samma som stressbrustna hjärtan, ekonomisk kris och sönderslitna leder. Det är detta som är drivet, det är detta som är driften – mot en schemalagd död, utan rätt till övertidsersättning.
