Kanske den bästa skräckserie som gjorts
I ”Midnight mass” får Mike Flanagan alla bitar på plats
Till en liten ö fem mil utanför USA:s östkust kommer prästen Paul. Han säger sig ha mött en ängel och utlovar mirakel. Öborna tittar först skeptiskt på honom, men plötsligt reser sig en rullstolsburen flicka under mässan. En alzheimerdrabbad kvinna kommer ut ur dimman och kyrkan fylls av nyfikna besökare. En väckelsevåg drar över ön – men prästen har en mörk hemlighet. Han är nämligen vampyr och nattvardskalken är spetsad med smittat blod.
Detta är premissen för Mike Flanagans nya miniserie Midnight Mass som visas på Netflix. Flanagan har på senare år klivit in i den innersta häxcirkeln av skräckregissörer, med Ari Aster, Jennifer Kent och Jordan Peele, som drar som en mara genom västvärlden. Och Midnight Mass är verkligen hans gesällprov.
De långa, poetiska monologerna känns inte längre malplacerade och skådespelarna är lysande
Serien är visserligen inte lika skräckinjagande som hans filmatisering av Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, men plötsligt är det som om allt sitter för Flanagan. De långa, poetiska monologerna känns inte längre malplacerade och skådespelarna är lysande. Framförallt Hamish Linklater spelar rollen som Paul med något som bara kan beskrivas som en varm fanatism – man vill ömsom fly, ömsom gå med i hans Knutby-liknande församling. I en av seriens mest sprakande scener står han i kyrkan, bredvid ursprungsvampyren – iklädd mässdräkt och stola – och övertygar församlingen om att det är en ängel, trots att de utsträckta vingarna och klorna helt uppenbart är en fladdermus. För övrigt är fotot fullkomligt lysande: det är en scen värdig H. R. Giger.
I USA har serien fått blandad kritik. Några anmälare har varit besvikna på att den inte är så läskig, andra att den religiösa tematiken är så stark. Detta bygger på en okunskap om genren. Midnight Mass är mera gotik än horror, en betydligt äldre genre där monster och knarrande vindar används för att framkalla melankoli snarare än jumpscares. Och att kritisera en vampyrberättelse för religiös tematik är ungefär som att gnälla över drakar i fantasy. Frågan är ju inte huruvida troperna används, utan på vilket sätt. Midnight Mass gör det innovativt: som åskådare är man fram till slutet övertygad om att fader Paul vill gott – kanske är rentav smittspridningen ett pris värt att betala.
Skräck har sällan fungerat i längre format. Mästare som Lovecraft, Jackson och Poes främsta verk är noveller, inte romaner. På samma sätt är filmerna bättre än serierna. Men med Midnight Mass har Mike Flanagan äntligen knäckt koden. Kanske är det rentav den bästa skräckserien som har gjorts.
