Förlorade verk gör sig riktigt bra i intigheten

Nya numret av tidskriften Essä lyser lika starkt som vanligt

Tidskriften Essä ägnar det nya numret åt Mauritz Stillers försvunna stumfilm ”De landsflyktige”. ”Filmarkeologin dras här till sin absoluta spets” skriver Sinziana Ravini.

Jag har alltid varit förtjust i kulturtidskrifter som vågar ta sig an riktigt smala ämnen. Den allt mer oumbärliga tidskriften Essä, driven av Emi-Simone Zawall, vars oförutsägbara ämnen skapar ett närmast filmiskt montage mellan numren, ägnar det senaste åt Mauritz Stillers försvunna stumfilm De landsflyktige från 1921.

Cirka 80 procent av alla stumfilmer är borta. De har stulits, bränts eller återvunnits. Méliès, Murnau, Eisenstein, Lubitsch, Hitchcock har alla råkat ut för det. Vad vet man om De landsflyktige? Tillräckligt mycket för att skribenternas drömska beskrivningar skall lyckas projicera den igen på våra mentala filmdukar.


Stiller är mest känd för sina dramatiska, atmosfäriska filmer, med drömska skådespelerskor som Greta Garbo i Gösta Berlings saga. Ett annat spår är hans tragikomiska vaudevillefilmer som lär ha inspirerat Lubitschs sofistikerade komedier. De landsflyktige verkar ha förenat alla dessa spår, och fler därtill. För här möter vi både ett par överklassmänniskors flykt från den ryska revolutionen, kampen om överlevnad, och en stormig kärlekshistoria med många vändpunkter.


Hur skriver man om en film som flytt? Susanna Alakoski använder filmens textskyltar för att reflektera kring filmens bakomliggande historier och sin egen familjs upplevelser av det finska inbördeskriget.

Jan Holmberg skriver om ”begäret efter det som fattas”, om alla försvunna verk under tiderna och världens sju underverk. Han påminner om Walter Benjamin som sade att ”kulturarvet är utbytet som segrarna medför i sitt triumftåg”. Det är kanske inte så dumt att Stillers försvunna mästerverk försvunnit: ”Det kan man ju sörja över. Å andra sidan gör de sig ganska bra där i intigheten, 'De landsflyktige' och alla andra. Där förblir de oantastliga mästerverk och bekymrar sig inte över våra skiftande omdömen”.


Det är en svindlande tanke. Jag kommer att tänka på Land Art-konstnären Robert Smithsons teorier om ”ruins in reverse” och inser att numrets skribenter ägnar sig åt just detta – ett återskapande av ruinens förlorade ursprung som pekar ut mot dess framtid. Ett exempel på just detta är Kjell Westös essä om Runar Schildts Zoja som låg till grund för filmen.

Filmarkeologin dras här till sin absoluta spets med vidlyftiga analyser av såväl Stillers, Schildts och Westös egna identifikationer med möjliga och omöjliga klassresor. Westö skriver också om dåtidens kvinnotyper: golddiggern, den godhjärtade kvinnan av folket som männen förlustar mig men aldrig tar till hustru och den alltförlåtande moder-makan. Vad säger den förlorade filmen om vår tid? Om framtiden? Vilka värderingar förändras och vilka kommer att leva kvar? En sak är säker – förlorade verk gör sig väldigt bra i intigheten.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.