Migrationspolitiken byggs på nya myter

Regeringen Reinfeldt liberaliserade inte asylpolitiken mer än på marginalen och den nya lagen stoppade inte flyktingarna

Flyktingar får mat och dryck på Malmö Centralstation i september 2015.

I morgon träffas den Migrationspolitiska kommitten för sista gången. Den har nu kommit fram till ett förslag som ger Sverige den minst generösa asylpolitiken i modern tid: i grova drag att göra den tillfälliga utlänningslagen permanent.

Med detta är nästan ingen nöjd.

Högerblocket vill ha ännu hårdare tag och gärna hålla flyktingfrågan levande i nästa valrörelse.

Flyktingvännerna menar att sådant som tillfälliga uppehållstillstånd och separering av familjer skadar integrationen, och i vart fall inte spelar så stor roll för att få ner antalet asylsökande, som redan är rekordlågt.

Socialdemokraternas ledning hoppas förmodligen att den interna oppositionen ska vara glad med att förhandlarna trots allt inte gått med på högerns så kallade volymmål – som man för övrigt felaktigt utmålar som ett brott mot asylrätten – och därför vara redo att svälja alla andra inskränkningar.


Samtidigt har ett slags vilseledande myter åter dammats av för att ge understöd till den nya politiken.

"Min företrädare Tobias Billström (M) drev igenom Europas mest generösa asylpolitik, och världens mest generösa system för arbetskraftsinvandring. Det var moderaterna som ledde in Sverige i flyktingkrisen (....) Det har vi fått strama upp. När flyktingkrisen kom 2015 införde vi gränskontroller, ID-kontroller och den tillfälliga lagen. Efter det så har antalet asylsökande till Sverige minskat med nästan 90 procent."

Så lyder den socialdemokratiska historieskrivning som pumpats ut de senaste åren. Just denna gång är det justitieminister Morgan Johansson som för pennan, men redan för över två år sedan hävdade statsminister Stefan Löfven att han hade "ärvt" en ohållbar politik. De rörde till det, vi städade upp.

Morgan Johansson

Påståendet har fått så stor spridning att det stelnat till ett slags offentlig sanning.

Det beror på att de övriga partierna mer eller mindre håller med. När Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard ska bemöta Johansson, svarar hon att "Vi förnekar inte vår del av ansvaret för den integrationskris som nu råder. Till skillnad från Socialdemokraterna har vi däremot lärt oss läxan". På så vis bestyrker hon berättelsen om att regeringen Reinfeldt tillsammans med Miljöpartiet skulle ha bedrivit en naivt generös politik. Det moderater och socialdemokrater kivas om är vem som är bäst på att ta avstånd från den.

Okritiska nyhetsreportrar som fått för sig att journalistik är att ställa en utsaga mot en annan, snarare än att själv söka sanningen, har därför fått höra samma story från olika håll och snällt vidareförmedlat den.


Problemet är att berättelsen förfalskar historien. Den senaste större ändringen av Utlänningslagen gjordes av regeringen Persson 2006, då migrationsdomstolarna inrättades för att skapa en mer rättssäker process. Man införde en möjlighet att få skydd mot förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning. Begreppet humanitära skäl ersattes av synnerligen ömmande omständigheter, men syftet med det var inte att fler eller färre skulle få skydd. Och man skapade en möjlighet att åberopa verkställighetshinder, som ett slags sista nödventil.

Samtliga riksdagspartier utom Vänsterpartiet stod bakom lagen.

Jag skriver det igen: Alliansregeringen och Miljöpartiet genomförde INTE några stora asylpolitiska reformer, och absolut inget av den dignitet att det skulle ha påverkat antalet asylsökande till Sverige mer än försumbart.

Regeringen Reinfeldt avreglerade mycket riktigt arbetskraftsinvandringen kraftig. Men det är en annan fråga, som inte har med asylpolitiken att göra. På asylområdet nöjde sig nämligen Alliansen med att justera detaljer. Föräldrar fick söka asyl på plats i Sverige om deras barn hade uppehållstillstånd (tidigare var man tvungen att söka från utlandet). Papperslösa fick ökad rätt till skola och vård. Och man gjorde det enklare för asylsökande att arbeta i väntan på besked.

I den mån miljöpartisterna verkligen hade den ambition att tokliberalisera flyktingpolitiken som de tillskrivs i efterhand, så var det ett magert resultat.

Jag skriver det igen: Alliansregeringen och Miljöpartiet genomförde INTE några stora asylpolitiska reformer, och absolut inget av den dignitet att det skulle ha påverkat antalet asylsökande till Sverige mer än försumbart.


Det var inte heller den hårda tillfälliga utlänningslagen som vände flyktingströmmen. Det var turkiska och europeiska gränspoliser.

Det är bara att titta på tidsaxeln.

I mitten av november 2015 infördes gränskontrollerna. I januari året därpå kom sedan ID-kontrollerna. I februari hade antalet asylsökande minskat med över 90 procent jämfört med november och låg sedan på det högst normala nivån kring 2000 per månad under resten av våren.

Detta skedde alltså utan att man hade ändrat reglerna för asyl. Man gjorde det bara svårare att ta sig in i landet. Den tillfälliga lagen man nu skryter om trädde ju inte i kraft förrän 20 juli det året.

Långt viktigare var Turkiet-avtalet från 20 mars som hindrade flyktingar från att ta sig från Turkiet till EU, och, inte minst, att också flera länder söder om Sverige införde gränskontroller, så att flyktingarna inte längre kunde passera norrut.

Det går med andra ord inte att använda det lägre antalet asylsökande sedan dess som ett argument för att göra den tillfälliga lagen permanent.


Berättelsen om 2015-16 som politikerna nu saluför är skapad för oss, medborgarna, som ska övertygas om att våra kloka företrädare nu med kraft tar itu med de problem deras föregångare orsakat.

De vet med andra ord inte. Och de vet att de inte vet.

När politikerna förhandlar internt låter det annorlunda. Här råder en betydligt större osäkerhet kring orsaker, samband och effekter. I den Migrationspolitiska kommittens senaste förslag fastslår man mycket riktigt att antalet asylsökande sjönk kraftig redan innan den tillfälliga lagen infördes och man vågar inte säga vad lagen egentligen har betytt. "Hur lagstiftningen i Sverige påverkat antalet människor som har sökt asyl i Sverige är dock svårt att isolera. Många, både tillfälliga och permanenta, ändringar har skett inom en kort tidsperiod samtidigt som även andra EU-länder infört lag- och praxisändringar", skriver man.

Åtstramningarna nämns alltså bara som en av flera tänkbara förklaringar.

De forskningsstudier man refererar till pekar åt olika håll. De ger sällan "entydiga svar på frågan varför vissa länder är mer attraktiva som destinationsländer än andra" (... )"Vad gäller Sveriges roll som mottagande land och anledningar till att en betydande del av de asylsökande som kommer till Europa har sökt sig till just Sverige finns det endast ett mindre antal forskningsstudier och rapporter om som möjliggör slutsatser. Även för dessa gäller i regel att de är kontext- och tidsspecifika och därför inte nödvändigtvis generaliserbara."

De vet med andra ord inte. Och de vet att de inte vet.
Ändå vill de i den offentliga debatten slå i oss att Sverige tidigare hade en helt ohållbar och naiv politik och att vi nu måste permanenta skärpningarna för att "inte hamna i 2015" igen, som det brukar heta.

På så vis används myterna om gårdagens flyktingpolitik för att legitimera morgondagens.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.