Yahya Hassans öde rymmer alla konflikter vi behöver
Vi anklagar hellre varandra för att missförstå hans poesi än frågar oss varför så många svarta poeter dör före 25
Svarta poeter dör unga.
På senare år har de börjat dö osedvanligt unga.
I februari dog Bashar Jackson, skjuten i magen i sitt hem i Los Angeles, 21 år gammal. Två månader tidigare började Jarad Anthony Higgins kräkas på flygplatsen i Chicago. Av rädsla för polisen hade han svalt alla sina oxikodon-tabletter. Innan han kom fram till sjukhuset var han död. Även han blev 21. För två år sedan avrättades Jahseh Onfroy när han lämnade en butik i Deerfield beach. Han blev bara 20.
Alla tre har skrivit fruktansvärt jobbig lyrik om den pågående psykos som är underklassens liv. De har diktat om självmord, dödslängtan och posttraumatiska stressymptom. Du känner dem som Pop Smoke, Juice WRLD och XXXtentacion.
De levde kaotiska liv. De var missbrukare, kriminella, våldsverkare. Förövare och offer. XXXtentacion försökte mörda sin flickvän.
Listan över döda svarta poeter kan göras längre om du vill. Den finns redan på Wikipedia under rubriken ”List of murdered hip hop musicians”. Och de kröns alltid av helgonet Tupac Shakur.
Den tävling som nu pågår om vem som älskade Yahya Hassan mest är inte löjlig. Tvärtom är den ganska vacker. Det är ett öde han förtjänar. Vreden över hans bortgång måste riktas någonstans, och i ett samhälle som inte erbjuder något skydd åt sina svagaste riktar vi den istället mot varann. Det är lättare att hata någon idiots vantolkning av Yahya Hassans poesi istället för det samhälle som apterat falluckorna för dem som fötts på fel sida stan.
Men mycket av det som nu skrivs om honom kan vara sant samtidigt. Förutom möjligen det som signerats liberala ledarskribenter som har svårt att begripa att poesi är just diktning, inte tankesmedjerapporter.
Yahya Hassans tillvaro i den smutsiga danska offentligheten blev en strid som kan ha förkortat hans liv, konstaterar Malin Krutmeijer i Aftonbladet. Klämd mellan rasism och islamism blev hans framgång en del av hans tragedi. Ansvaret för den tragedin ligger på alla som applåderade när han pissade på Allah men inte fattade poängen när han anklagade den danska polisen för att följa sharialagar.
Våra myter om hur konst skapas bidrog säkert till Yahya Hassans öde
Samtidigt är Athena Farrokhzad inne på ett viktigt spår i Dagens Nyheter när hon skriver att Yayha Hassans död inte är unik. Hon påminner om den manliga, icke-vita underklass som lever samma liv och dör samma sorts död som Yahya Hassan, utan att vara hyllade poeter.
Nästan alla har sett hans dödsdrift, samma drift som skildras av så många svarta poeter i hans generation. En drift som kanske går att stoppa innan de går med i IS, skaffar ett vapen eller överdoserar oxy. Kanske inte. Men risken finns att ingen försöker stoppa just geniet, eftersom geniet är… ett geni. Våra myter om hur konst skapas bidrog säkert till Yahya Hassans öde.
Storheten med Pop Smokes hit ”Welcome to the party” är att den är ljudet av latent våld. Den enda frågan är egentligen mot vem det kommer att riktas när det väl brister ut. Den som talar är samma PSYKOSBLATTE som Hassan besjunger i sin andra diktsamling, ”2”. Redan på första sidan gör han entré iklädd skottsäker väst – det plagg så många svarta poeter burit de senaste 10 åren. Nu diktar han med en pistol i handen. Den andra i gips.
Våldet är inte längre latent.
Han är både offer och förövare. Dömd för att ha skjutit en man i benet. Dömd för att i åratal trakasserat en kvinna han haft besöksförbud mot. Dömd för att ha hotat kvinnor med våldtäkt och med kniv. Dömd för att ha blottat sig endast iförd skottsäker väst.
Han rymmer tillräckligt många konflikter för att vi ska kunna fortsätta anklaga varandra för att ha missförstått honom. Bara så slipper vi ställa frågan varför så många svarta poeter måste dö innan de fyllt 25.
