AI-litteratur får mig att vilja slå sönder robotar

Hellre en riktigt usel roman skriven av en människa än världens bästa AI-bok

En gullig robot, om än inte helt människolik, visas upp på en techmässa i Spanien tidigare i år

Jag är lite dum. Eller liksom fyrkantig. I alla fall i min syn på AI.

För ett antal år sedan hade jag en diskussion, som blev ett bråk, med några av mina närmaste vänner. Vi grälade om serien ”Westworld” och jag sa att jag aldrig kan känna något för robotar, hur medvetna, känsliga och människolika de än blir.

Jag hade kunnat slå sönder vilken som helst av dem med ett baseballträ utan att känna någon annan känsla än viss ångest över att ha haft sönder en dyr pryl. Mina vänner tyckte, sammanfattningsvis, att jag var ”sjuk i huvudet”, fascist eller möjligen religiös.

Min uppfattning är att de hade en ytlig och platt förståelse, lät sig luras av att något ser ut och beter sig människolikt. Att det var lika dumt som att värna de ”känslor” och den ”sårbarhet” som en laptop eller en moped har. Att paja en robot, eller vara hänsynslös mot en välutvecklad AI, är för mig ett lika litet brott som att såga i en planka där kvistarna formerar något som påminner om ett ansikte. Det är ingenting.

 

Likadant känner jag när allt fler samtal och texter handlar om hur AI kommer att påverka litteraturen och skrivandet. Jens Liljestrand skriver på Expressens kultursida om vilket effektivt verktyg det på sikt kommer att bli för författare och levererar exempel på formuleringsglädjen hos en AI-tjänst.

Inte ens att lyssna på en riktigt tråkig persons omfattande redovisningar av vad de drömde i natt är värre än att försöka engagera sig i en AI-skriven text

Han har rätt, visst kommer det att påverka. AI-skrivna formuleringar kommer att användas, författare kommer att hjälpa fantasin på traven med hjälp av tjänsterna. Men där tar mitt intresse stopp. För i samma sekund som jag läser en AI-producerad mening i Liljestrands text så dör mitt intresse. Det spelar ingen roll hur ”bra” det är, eller i framtiden blir.

Jag har också testat olika AI-tjänster och tagit del av andras byggen, saker de promptat fram och imponerat visar upp. Men jag är iskall, känner ingenting.

Läsning och språk äger bara giltighet för mig när det kommer från en människa, det är en helt relationell verksamhet, vilande enbart på att en faktisk person står bakom. Om en AI skriver ”världens bästa bok” läser jag ändå hellre en riktigt svag roman eller kass kulturtext av en människa.

 

Reportrar utan gränser snickrade nyligen ihop en AI-text som var ”en tolkning av hur den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hade kunnat skriva om han var fri”, som Expressen sedan publicerade. Tidningens engagemang för Isaak är berömvärt och frågan om pressfrihet engagerar mig djupt. Vad jag tyckte om texten? Ingen aning. Jag har försökt minst fem gånger att läsa den men aldrig kommit längre än tre meningar. Att AI står bakom gör det omöjligt att ta sig vidare bland orden.

AI må kunna sammanfatta artiklar, leverera trafikinformation och sportresultat. Och en otrolig massa andra saker kopplade till språk och skrivande. Men en text som ska gripa tag om än bara så lite behöver en mänsklig avsändare.

Inte ens att lyssna på en riktigt tråkig persons omfattande redovisningar av vad de drömde i natt är värre än att försöka engagera sig i en AI-skriven text.

 

Bara i ett läge kan robotens skrivna röst bli spännande och tvungen att visa respekt. Det är om den får reell makt. Då, för att vi tvingas underkasta oss AI:n, kommer vi behöva ta till oss vad som skrivs och sägs. Min förhoppning är dock att vi går loss med baseballträ eller sticksåg långt innan dess, oavsett hur gullig och mänsklig roboten och den artificiella intelligensen ter sig innan första slaget utdelats.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.