Segt och substanslöst
Petter Lindgren imponeras inte av ”Jakten på tidskristallen”
Eva Rydberg skulle kunna beskrivas som en föräldraflört i sig, men hon finner sig åtminstone mer till rätta i årets julkalender än de många referenser till 40 år gammalt mög som produktionen belamrats med.
Redan titeln och dess eldfängda utförande i introt hojtar Indiana Jones, men för den som ids leta finns här också anspelningar på sådant som Ghostbusters och Tillbaka till framtiden.
Det ger ett spöklikt intryck åt Jakten på tidskristallen, och som ett jämförande tankeexperiment försöker jag föreställa mig min egen barndoms kalendrar som hemsökta av Swing it, magistern eller Edvard Persson. Det går inget vidare.
Nu serveras vi visserligen en story om i tiden och rummet, löst baserad på Erika Vallins fantasyböcker i serien Speglarnas hemlighet, av den där sorten som tar avstamp i den verkliga världen för att sedan öppna sig mot det okända.
Skolbarnen Asrin, Max och Lima (Monna Orraryd, Vincent Wettergren och Naima Palmaer) finner sig huxflux och av okänd anledning inskrivna vid den mystiska ”Framtidsakademin”, dit de bryskt fraktas på Harry Potter-vis, med helikopter över höga berg och snötyngda skogar.
Väl på skolan sätts de i arbete av professor Styregaard (Rydberg) som fått nys om att onda krafter (Doktor Ruben, spelad av Rikard Wolff) försöker stoppa tiden, lagom till julafton typiskt nog. Förmodligen ligger någon profetia och slaskar i bakgrunden, men det är inte något som framgår av de tolv avsnitt jag tagit del av.
Samtliga skådepelare gör vad de kan med det tyvärr trista och substanslösa manuset, och har att arbeta sig igenom ett evinnerligt staplande av komplikationer innan professorns portal till universums inre kan tas i bruk.
Än är det något visst datachip som saknas, än går någon pinal helt åt helvete.
Att låta huvudpersonerna befinna sig i fritt fall genom ett och ett halvt avsnitt låter kanske som en kul eller nästan lite progressiv idé, men blir faktiskt riktigt segt att titta på, mycket beroende på det stela och mallartade klippandet fram och tillbaka mellan intrigens trådar.
Det är nästan så att man misstänker att någon sorts artificiell intelligens varit inblandad i produktionen, och det är då inte menat som smicker.
