”På Aftonbladet Kultur styr inga räknenissar”
Åsa Linderborg om kritiken mot kritiken: Ni vet inte vad ni talar om
I fjol våras skrev en nybakad litteraturkritiker i Expressen att han nu hade varit verksam som skribent i ett år, och att kultursidorna inte var bättre förr.
Det är nåt vackert med unga människor som känner att de äger hela världen, men vi som har ett lite längre perspektiv skulle nog ändå säga, att jo, det var bättre förr. När kulturredaktionerna hade dubbelt så mycket resurser, när en artikels värde inte mättes i antal delningar på Facebook.
Det sägs att intellektuella alltid sörjer svunna guldåldrar, men ibland stämmer det faktiskt att nåt har gått förlorat.
Det är lätt att låta nostalgin draperas i trenchcoatbeige och baskersvart, men det var så sent som på 90-talet som kulturjournalistiken fick sitt stora genombrott. Det var först då som alla lokaltidningar inrättade fasta kultursidor. Etablerade kulturredaktioner fördubblade sitt utrymme, några fick egna ”ryggar”, public service satsade stort. En generation unga kvinnor klev in med ett tilltal ingen tidigare hört.
Murens fall fick nya teman och teoretiska perspektiv att blomstra, det fanns ett utbyte mellan humanioran på universiteten och kultursidorna. Balkankriget rasade visserligen, men ändå, nya sociala rörelser formerade sig över hela jordklotet – en ny värld var möjlig! Den hade födslovärkar inom konstens alla genrer.
Också då var det många som klagade över tidens förflackning, men vad vi bevittnade var en intellektuell boom. Den varade i tio år innan det visade sig att den nya världen kom med koloniala korståg, terrorism, högerextremism, superkonsumism, klimatkatastrofer, arbetarrörelsens kris och nyliberalismens seger över demokratin och solidariteten.
Den nya tekniken i den nya världen har gjort allt lika tillgängligt som förgängligt. Journalistiken har blivit en gratisvara på nätet samtidigt som medieägarnas vinstkrav aldrig har varit så stora som nu. Tolv procent begär Schibsted, för att ta ett mig närliggande exempel. För att uppfylla den aktieutdelningen tvingas vi vart tredje år reducera antalet anställda. Vi står just nu mitt uppe i en sån process.
När jag började på Aftonbladet 2006 var vi nio på kulturredaktionen, i dag är vi fem. Det känns och det märks. 2010 drabbades DN Kultur av en neddragning med 40 procent som man aldrig riktigt hämtat sig ifrån. Men verklighetsbeskrivningen måste ändå vara saklig.
Det är lätt att slänga runt en massa påståenden om litteraturkritikens kris. Tidskriften 10-tal hade i helgen ett event med en paneldiskussion där man redan i inbjudan bestämt premisserna för samtalet: ”dagstidningarna drar in på både utrymme och kvalité vad gäller recensionsverksamheten”.
Går man till läggen ser man nåt annat.
Jag kan visserligen bara prata för Aftonbladet Kultur, men vi recenserar fyrahundra böcker om året, plus minus tjugo titlar. Den siffran är konstant sen jag började räkna 2008. Det året recenserade vi 48 poesisamlingar, förra året 42. Därmed håller vi jämna steg med lyrikutgivningen, som också minskat.
Daniel Sandström, som är Albert Bonniers litterära chef, avkräver kulturredaktörerna en bekännelse om de ”smärtsamma prioriteringar” som vi gör när vi gallrar i bokhögarna. I Aftonbladets fall ser den prioriteringen ut så här: vi plockar bort 98 av 100 deckare, all feelgood, all chiclitt, nästan alla nyutgivna klassiker och det mesta av barnlitteraturen. Vi koncentrerar oss på nyskriven kvalitativ svensk skönlitteratur och samhällsorienterande sakprosa, och vi försöker behandla de små förlagen hyggligt rättvist.
Det vore klädsamt om Sandström vågade blotta sin egen strupe innan han svingade skalpellen i obduktionssalen: Hur ofta tvingas han själv välja mellan kvantitet och kvalitet?
Sandströms utfall mot kulturredaktionerna bottnar förmodligen i de ”smärtsamma prioriteringar” han själv tvingas göra på ett fögderi vars ekonomi blöder som ett öppet magsår. ”Numera”, skriver Krister Gidlund i sina beska arbetsmemoarer, ”planeras bokutgivningen i ett excelark på marknadsavdelningen” (Bokförläggaren, 2008).
En poesisamling som säljer 200 ex i sin livstid kan få en recension som når 15 000 läsare i Aftonbladet. Mer än så kan vi inte göra. Det är decennier sen en poet kunde sälja 50 000 ex (Göran Sonnevi, Det omöjliga, 1975).
Om vi var prisgivna åt marknadsavdelningarna, som Lars Hermansson påstår, skulle vi steka all poesikritik eftersom den inte har fler än 15 000 läsare, men det gör vi inte. Vi trycker varenda dag texter som ”ingen läser” eftersom denna ”ingen” är tillräckligt viktig för oss. Vi har hardcoreläsare som tar sig igenom allt, och det är för dem och ingen annan vi gör våra sidor. Vi gör kultursidor lika lite för ”räknenissarna” som för kulturparnassen – vi gör dem för våra läsare. För dem som inte anser sig var för fina för att betala för tidningen.
De som påstår att marknadsavdelningarna styr vet inte vad de snackar om. Hur tänker de att det går till i praktiken? Att en kille i mörkblå kostym kommer farande och ropar ”App, app, app! Nu har ni skrivit om Asta Olivia Nordenhofs diktsamling, hade vi inte kommit överens om att det inte finns nån trafik i det?! Skriv om House of Cards i stället!”
Det funkar inte så, vi sitter och pular för oss själva. Vi blir glada för klick, men det är inte klickjakten som är herre över våra prioriteringar.
Det finns de som tycker att en kultursida ska vara lika fri som en skattefinansierad litteraturvetenskaplig institution. Eller ännu dummare, som tror att alla mediehus drivs med licensmedel eller presstöd och att man därför kan ställa samma krav på bredd och allsidighet som på public service.
En tidning har egentligen ingen som helst skyldighet att alls ha kultursidor. De finns för att de skänker legitimitet åt hela produkten, för att de sysslar med de stora frågorna, för att de ger tidningen en egen identitet och särprägel. Framför allt finns kultursidorna för att de faktiskt blir lästa. Men de som menar att en tidning har ett ansvar för KULTUREN eftersom KULTUREN har ett värde i sig, har antingen mycket höga eller väldigt naiva tankar om den nya kapitalismen.
I den nya världen räknar man nämligen på ett nytt sätt – man räknar nyliberalt: allt har ett pris men inget har ett värde. Humaniora kan bara hävda sig om den ger direkt och synlig avkastning, den kan aldrig stå i egen rätt. Se bara den allt snedare resursfördelningen inom universitetsvärlden.
Litteraturkritiken befinner sig inte i kris, men visst har det hänt nåt med kultursidorna. Det har blivit mer idékritik och omvärldsanalys, mer mys, mer kulturnyheter, mer trendspaningar och personliga tankar om ditt och datt, mer metaperspektiv på sociala snackisar, mer kändisintervjuer och betydligt mer kultur som riktar sig till en yngre generation.
På gott och ont har mycket av materialet blivit lättare. Samma tendens ser vi i public service – som inte alls behöver jaga klick. Det är skillnad på 90-talets seminarieaktiga Röda rummet och 10-talets mer insmickrande Babel.
Men det som verkligen har försvunnit på kort tid är inte litteraturkritiken, utan litteraturdebatterna.
Samma år som mediehusen påbörjade den stora nedbemanningen, 2010, skrev bland andra Jerker Virdborg, Jens Liljestrand och Anne Swärd ett manifest i DN Kultur om hur litteraturen borde vara. De möttes med hån och irritation, men läser man det manifestet i dag – hjälp, vilket skönt tilltag! Varför tar sig ingen såna anspråk nu förtiden?
Hur mår den svenska litteraturen? Vad gör den? Vart strävar den? Vilka motsättningar rymmer den? Det var sånt vi diskuterade förut men aldrig nu. Vad det beror på vet jag inte.
Jag har sagt det förut, men jag förundras över att två av förra årets bästa romaner – Therese Bohmans Den andra kvinnan och Pooneh Rohis Araben – inte skapar debatt. Den ena kastar in en sten i medelklassfeminismens glashus, den andra karvar i de välsituerades antirasism. Virdborgs Luxgatan beskriver ett Sverige där alla anpassar sig till en ny auktoritär ordning, där civilkuraget bara kikar fram i små glipor. Samma frågor behandlar Tony Samuelsson i Kafkapaviljongen.
Många författare gestaltar och iscensätter de ödesfrågor som vi hela tiden trasslar med på kultursidorna, men trots det finns det en boskillnad mellan idékritiken och litteraturkritiken. Så var det inte för några år sen. Fråga mig inte varför. Fråga mig inte varför vi lägger all energi på att prata om vem Hugo Rask ”egentligen är”.
Debatten om kultursidorna är viktig; utan den och vi får ett kvitto på att ingen bryr sig om vad vi gör. Men vi som ansvarar för utvecklingen har rätt att avkräva konkretion i kritiken.
Allmänt gnäll får mig att bara att stilla tänka, att ni kan sitta där, alla ni undergroundelitister och kulturpopulister med era konspirationsteorier om att marknadsavdelningarna styr över kulturredaktioner som befolkas av människor som egentligen inte är särskilt intresserade av kultur. Jag vet nåt som ni inte vet. Jag vet nämligen vad som ligger i pipeline. Jag är inte, som en del kollegor, ”nyfiken” på vad som händer med litteraturkritiken när tidningarna digitaliseras. Litteraturkritiken finns redan på nätet och det har inte hänt nåt mer än att den når fler läsare. Gott så kan man tycka. Men problemet med helt digitaliserade tidningar är att det specialiserade och ofta tidlösa – som kulturjournalistiken – får svårt att hävda sig. Nätet är oändligt, men skärmen är ytterst begränsad. Och den är svårt rastlös.
Så länge Aftonbladet också är en pappersprodukt kommer vi ha budget för två sidor material. Om/när vi lägger ner pappret kommer resurserna minskas drastiskt – inget säger motsatsen. Uppdraget blir, mellan tummen och pekfingret, att lägga ut två texter om dan varav en ska vara ”debattglad”. Det är lagom mycket för att Schibsted ska kunna säga att man har kulturjournalistik. Det är samma scenario för alla tidningar.
Det här är nåt som medieminister Alice Bah Kuhnke borde prata med kulturminister Alice Bah Kuhnke om. Ett nytt presstöd måste premiera originaljournalistik, den som ska ha stöd måste till exempel ha en egen, och ett visst mått, kulturjournalistik.
Det gäller att hitta publicistiska strategier som försvarar kulturens ställning i det förändrade medielandskapet. I det arbetet kommer vi som är på kulturredaktionerna aldrig vinna förståelse från alla inom kulturbranschen.
Det kan komma en dag när vi drömmer oss tillbaka till tiden när en kulturredaktion ”bara” recenserade fyrahundra böcker om året.
