Ryssvännen på UD
Sverker Åström misstänktes länge för att vara spion, men Säpo:s intresse byggde på något annat
Ett testamente säger ofta mycket om en persons intressen och livshållning. När toppdiplomaten Sverker Åström dog 2012 gick huvuddelen av boet, drygt 11 miljoner kronor, till den stiftelse för rysk-svenska förbindelser som han några år tidigare skapat.
På stiftelsens hemsida går det att se hur pengarna används. De delas ut till unga ryska akademiker för minst tre månaders studier av samhällsliv och kultur i Sverige. Det är många kvinnliga stipendiater och de valda ämnena rör allt från miljonprogrammet och arbetet för mänskliga rättigheter till den svensk-ryska historien. Hans arv stöder med andra ord ett demokratiskt ryskt civilsamhälle.
Sverker Åström tyckte om Ryssland.
Inte tsarernas självhärskardöme eller den sovjetiska repressionens stat utan det land som trots alla politiska förutsättningar gett världen ett så rikt kulturellt arv. Att han skulle ha dubbelspelat som agent för det kalla krigets diktatur ter sig som en orimlighet.
Ändå är det just antydningarna i den riktningen som bildat utgångspunkten för Anders Sundelins originellt upplagda bok Diplomaten.
Ett par sovjetiska agenter som 1954 hoppade av till väst kom med påståenden om att KGB skulle ha kontakt med en svensk diplomat som de gett kodnamnet ”Getingen”. Handlade det möjligen om Sverker Åström? Ingen vet och Säpo:s utredning av anklagelserna är hemligstämplade.
Säpo:s intresse för Åström hängde i stor utsträckning samman med hans homosexualitet
I bedömningen av påståendenas trovärdighet måste man ju också lägga det faktum att varje KGB-tjänsteman behövde stärka sin status genom överdrivna uppgifter om betydelsefulla kontakter. Och Säpo:s intresse för Åström hängde i stor utsträckning samman med hans homosexualitet, känd för hans politiska huvudmän men i tidens anda hemlighållen utåt.
När Sundelin behandlat spionmisstankarna i sin litterära skräddarverkstad återstår knappast en tumme. Det gör kanske inte så mycket för när det är dags för summering av vad författaren egentligen kommit fram till har läsaren ändå haft det ganska roligt på vägen. I jakten på Getingen förs vi nämligen in på många sidospår som tillsammans ger en mångfasetterad bild av Sverige från 1930-talet och framåt. Ingen sten är ovänd utefter vägen och man måste beundra den energi som drivit Sundelin till otaliga timmar i arkivens och bibliotekens källare.
Sverker Åström fick i tonåren uppleva en verklig social deklassering. Fadern dog och efterlämnade ett skuldberg. Sonen blev ändå student med toppbetyg och kom in i de mörkblåa akademiska kretsar som på 30-talet samlade åtskilliga studenter i Uppsala.
Anders Sundelin förstår mekanismerna. Han har själv varit maoist men vittnar nu rättframt om sin ungdoms förvillelser.
I sin unga protyska orientering var han inte ensam. Den självförnekande förträngningen av kontakter med det nazistiska Tyskland delade han för övrigt med många andra stipendiater och kulturarbetare som senare skulle bli aktade stöttepelare i det demokratiska folkhemsbygget. Anders Sundelin förstår mekanismerna. Han har själv varit maoist men vittnar nu rättframt om sin ungdoms förvillelser.
Sverker Åström tjänstgjorde på den svenska legationen i Moskva när Tyskland överföll Sovjetunionen 1941. Personalen evakuerades till Kujbysjev och det var väl inte minst då som den unge diplomaten fick se det verkliga Ryssland och inte bara huvudstadens diplomatkvarter. Det var tidiga år på en diplomatbana som kom att föra honom till de mest eftertraktade posterna och som med åren skulle göra honom till en guru för uttolkning av den svenska neutralitetspolitiken.
I det senare avseendet har Åström haft kritiker som beskyllt honom för utrikespolitisk opportunism. Egenskapen kan ju också kallas smidighet, en diplomatisk yrkessjukdom: man måste tjäna den regering som just då råkar vara vald av svenska folket. Hans försummelser eller ointresse för fallet Raoul Wallenberg redovisas ganska ingående av Anders Sundelin. Å andra sidan får vi inget veta om hur han påverkades av det olösta mordet på Folke Bernadotte i Jerusalem, i decennier ett öppet sår i svensk utrikespolitik.
Men allt kan ju inte komma med i en bok som denna, låt vara att sidospåren stulit en del av utrymmet. Anders Sundelin säger inledningsvis att han aldrig tyckt om att skriva om sig själv. Det är något förvånande eftersom det här är ett verk där författaren knappast dolt sig bakom ett skynke. Det gör i och för sig inte boken sämre. Med ett betydande mått av stilistisk elegans drar den nämligen hela tiden läsaren med sig.
