Magiske Magnell

Clara Törnvall hyllar en förbisedd låtsnickrare

visrockaren fyller 70 år Ola Magnell (född 1946) sammanfattar sin 40-åriga artistkarriär med att ge ut hela låtskatten i bokform. ”Vår bästa textförfattare förtjänar mer uppmärksamhet”, skriver Clara Törnvall.

Sällan har en musikkritiker haft mer fel än i februari 1974 då Aftonbladet recenserade Ola Magnells debutalbum Påtalåtar. ”Han borde ha någon som skriver texterna åt sig”, löd domen.

Bevisen för att han - tvärtom - är en av våra största ordkonstnärer finns i den nyutkomna samlingsvolymen Ord och inga visor - låtlyrik 1973-2013.

Ola Magnells fyrtio år långa karriär är ett underligt exempel på uteblivet erkännande. På senare år har han trubaderat för en liten trogen publik på pubar och visbåtar. Som låtskrivare är han djupt respekterad av artistkollegor. Men applåderna borde ha ljudit högre i offentligheten.

I sina texter tar Ola Magnell förbittringen till nya konstnärliga höjder. Han är pessimist, men ingen cyniker. Och han rimmar som ingen annan.

Lästa som enbart text, utan musiken i öronen, skruvas låtarnas tonläge ned. Utan Magnells ironiska röst dämpas humorn. Och utan de musikaliska sprången mellan countrydoftande visrock och ylande åttiotalssynthar blir intrycket mer sammanhållet.

Han var för melankolisk och grubblande för proggen och kände sig aldrig accepterad av musikrörelsen. Den intellektuelle Magnell tyckte illa om förenklingar och hade svårt för slagordskulturen.

Genombrottsåret 1975 sålde albumet Nya perspektiv i hela 100 000 exemplar. Det blev inte bättre av att Ola Magnell var en retsticka. I låten Min nye magister drev han med testuggarna i den rigida vänstern: ”Du kan en massa dogmer/Och parollen i din musik/Är så fenomenalt radikalt svart eller vit.”

I gengäld beskylldes han för att vara nihilist.

Genom karriären står Ola Magnell stadigt med båda gummistövlarna i barndomens mylla. Det är mulet väder och tidvis regn, ofta dimmigt. Han hämtar bilder från skog och folktro. Maran rider i natten och i Höstkänning tassar trollen och vättarna närmare.

När Ola Magnell var fjorton år gammal hittade han sin far död i ladugården på familjens lantbruk utanför Kalmar. Hans äldre bror fick återvända hem och ta över gården. Kommunen ville köpa marken, åkrarna runt omkring bebyggdes och jordbruket krympte. Själv åkte Ola Magnell till Stockholm för att skriva musik.

På det tredje albumet Höstkänning från 1977 svänger några av låtarna lite extra. De spelades in i legendariska studiorna Muscle Shoals och Capricorn i USA tillsammans med delar av Allman Brothers Band. När musikerna inte förstod vad den svenske sångaren sjöng om blev han fri att våga ta ut svängarna. I Pappa vrålade han ut textens saknad efter en evigt strävsam, otillgänglig far. Inspelningen är en av hans allra bästa och texten poesi även utan amerikanska musiker.

Efter ”Höstkänning” blev Ola Magnell vegetarian och började med yoga och gruppterapi. Tvivlen och den kreativa ångesten hörs i Sångerna vrenskas, en höjdpunkt på skivan Straggel och strul från 1979.

Somliga texter är lågintensivt paniska. Andra är rastlösa och röriga, kastar sig tvärt mellan inre stämningar, varvar du- och jag-tilltal och tycks skrivna av någon som vill krypa ur sitt eget skinn. Några få, som till exempel klassikern Vällingklockan, kräver sång för att komma till sin rätt. Orden är valda för att låta bra i munnen.

Han kan vara en skoningslöst sträng iakttagare som genomskådar förljugenhet hos andra, samtidigt som han bannar sig själv för lathet och okoncentration.

Aldrig har han väl knutit näven så hårt i fickan som i de ljuvligt föraktfulla I min fantasi och Tomma tunnor från Europaväg 66. Men om den unge Ola Magnell rullade in sig i taggtråd blir han lugnare och mer försonad med åren. På nittio- och nollnolltalen är texterna enklare och ordlekarna färre. Han skriker inte längre förtvivlat i ett vakuum.

Jag hade en gång en Ola Magnell-autograf på anslagstavlan hemma. ”Till Clara” hade han skrivit med blå kulspetspenna. En dag blåste lappen ut genom fönstret och försvann. Ola Magnell är undflyende. Han gillar inte intervjuer, har varit känslig för andras omdömen och velat att kvaliteten på sångerna ska tala för sig själv.

Nu förtjänar vår bästa textförfattare mer uppmärksamhet. Ge honom en professur i ämnet svenska som pop- och rockspråk. Boka honom åtminstone till nästa säsong av Så mycket bättre i TV4. Jag gissar att redaktionen redan har frågat och fått nej.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln