Kvinnors berättelser om övergrepp paketeras som underhållning
Vad krävs för att allmänheten ska tro på det kvinnor säger om sexuella övergrepp?
Vad krävs för att allmänheten skall bry sig om och tro på det kvinnor säger om våld, sexuella övergrepp och sexuellt betonad gränslöshet?
Svaret är lika självklart som sorgligt: att man gör en bra och säljande historia av det. Det är också denna typ av historier, detaljrika och personligt färgade, som utgör huvuddelen av texten när 456 kvinnliga skådespelare nu i efterföljden av #metoo går samman i ett skriftligt uppror i SvD och under hashtaggen #tystnadtagning.
Berättelserna innehåller beskrivningar av sexuella trakasserier men också flera fall av grövre övergrepp och våldtäkt. Förövarna är regissörer och motspelare, platserna är filminspelningar och teatern. Kvinnornas historier är anonymiserade.
Däremot har historierna inte anonymiserats i någon språklig eller stilistisk mening, en faktor som nog är viktig för säljbarheten. Det egenupplevda och det specifika blir det pris man får betala för att bli lyssnad till.
Men ok, möjligen är berättelserna inte helt poänglösa. Det går att vaska fram gemensamma nämnare ur flera av historierna: återkommande är att förövaren är hyllad eller geniförklarad, att offret är i en underordnad position och att det hela viftas bort som ett skämt eller som en del i den konstnärliga processen. Gränslösheten, genikulten och nedtystandet går hand i hand.
Frågan är förstås om vi inte redan visste detta? När Ekots Jesper Lindau granskade skådespelares arbetsmiljö 2010 visade hans undersökning att 45,5 procent av alla kvinnliga skådespelare hade utsatts för sexuella trakasserier. Majoriteten av dessa bestod i fysiska närmanden.
Inte mycket verkar ha förändrats sedan dess och texten innehåller ett tydligt formulerat krav riktat till arbetsgivarna om nolltolerans mot sexuellt utnyttjande och våld. Som rubriker till texten har SvD valt citat av typen ”Låg naken och rädd – han tyckte jag skulle vara kåtare” eller ”Det ’manliga geniet’ ville suga mjölk ur mina bröst.”.
I den profithungriga patriarkala ordningen är det omöjligt för en kvinna att berätta om våld och sex utan att det i någon mån blir underhållning.
