Grotesco gör mig lite ledsen

Martin Aagård om hur historien om flyktingkrisen nu handlar om att det sunda förnuftet segrade

Berättar vinnarnas historia. I Grotescos musikal finns ingen plats för Sjöräddningssällskapet eller

Senaste veckan har Sverige skrattat ihjäl sig åt ett satiriskt mästerverk – Grotescos musikal om flyktingkrisen 2015.

Den är så briljant att man börjar famla efter historiska referenser. Kanske är det dags att utnämna Henrik Dorsin och hans spexvänner till Karl Gerhards sanna arvtagare? I en turbulent tid häcklar de opportunism och hyckleri, oavsett om den finns hos våra makthavare eller i oss själva.

Dessutom skriver de ju kupletter.

Roligt är det i alla fall.


Och märkligt nog lyckas Grotescos flyktingmusikal ena ett land som är så splittrat och polariserat i just flyktingfrågan. 

På Facebook ser jag hur musikalklippet delas lika entusiastiskt av de som i 25 år påstått att det är för många invandrare i Sverige, som av de som för två år sedan tog emot trasiga flyktingfamiljer på Klarabergsviadukten.

Frågan är vad alla nu enas kring.

Att vi är hycklare allihop? Att vi alltid vänder kappan efter vinden? 

Så är det kanske. 


Nästan exakt samtidigt publicerar SVT en annan skildring av flyktingkrisen som påminner om Grotescos, fast utan humorn – Pontus Mattssons dokumentär Tvärvändningen, som beskriver hur svenska politiker ”haft svårigheter med att få ihop Sveriges höga ambitioner i flyktingpolitiken med verkligheten”.

Här får Tobias Billström, Nyamko Sabuni och Bert Karlsson lägga ut texten om hur de hånades när de varnade för att det befann sig för många utlänningar i landet så långt tillbaka som 1990. Men 2015 kulminerar debatten då ”asylsystemet brakar samman”.

Och precis som i Grotescos musikal handlar den här historien om hur idealister tvingas ändra sig i mötet med den hårda verkligheten.


Det är så segrare skriver historia.

Alla segrare tycker ju att det var det sunda förnuftet som vann i slutändan.

Och då är det är inte längre en politisk åsikt att man kan tillåta fler flyktingar än Tobias Billström. Det är bara en naiv tanke. Billström är ju förnuftets röst.  Fredrik Reinfeldt var bara blåögd.

Det är så klart en skön historia. Vi gjorde vad vi kunde. Men till slut blev det oss övermäktigt. 

Det kanske är det vi enas kring? 

Eller?

Hade gränserna kunnat vara öppna en vecka till? En månad? Längre än så? Hade vi kunnat acceptera att flyktingar bodde i tält? De frågorna är strukna ur vinnarens historia. 


I den historien finns heller ingen plats för Sjöräddningssällskapet som räddade liv i Medelhavet. Eller för advokater som kämpade med asylfall som inte passade de byråkratiska mallarna. Eller för alla privatpersoner som offrade sin fritid på mottagande och integrationsprojekt.

Hur mycket jag än skrattar åt Grotescos offentliga avrättning av vårt gemensamma hyckleri blir jag ändå lite ledsen över att de inte minns allt det där.