Vår framtid kan formas av twitterterrorism
Demokratins problem är långt större än Donald Trump
Är Donald Trump terrorist? Vid en föreläsning på Stockholms universitet för drygt ett år sedan prövade den amerikanske medieteoretikern Richard Grusin (mest känd som en av författarna till ”Remediation: Understanding New Media”) den tanken. Argumentet gick ut på att Trumps tweets i sig själva är en form av ”stokastisk terrorism”, eftersom de uppmuntrar och utlöser slumpmässigt våld.
När Trumps supportrar förra veckan stormade Kapitolium förvandlades den föreläsning som då mest kändes som en intressant akademisk fråga, till en politisk profetia. Var det inte tydligt tidigare så är det sannerligen det nu: ord är också handling, medieutspel kan i sig vara en form av våld, tweets kan störta regimer.
I artikeln ”Donald Trump’s evil mediation” (2017) skriven ett par år tidigare lutar sig Grusin mot Matthew Fuller och Andrew Goffeys bok ”Evil media” när han hävdar att medier som Twitter och Facebook inte i första hand bör förstås som system för representation eller kommunikation, utan som fysiska krafter som formar och rör kroppar, med eller mot deras vilja. Kort sagt: huvudsaken är inte de digitala mediernas innehåll, utan medieringen som händelse. Digitala sociala medier har en destruktiv agens i sin själva funktion.
Det resonemanget rymmer också ett svar på frågan hur Trump alls kunde komma till makten. Det faktum att han hela tiden var synlig i massmedier, som glatt parasiterade på hans klickvänliga provokationer, gjorde att presidentskapet förebådades – ”premedierades” som Grusin uttrycker det – av rapporteringen som sådan, oberoende av dess ton och innehåll.
Man skulle också kunna illustrera hans poäng med hjälp av Twitters tandlösa markering ”This claim about election fraud is disputed” som gång på gång klistrades under Trumps upprepade lögner. Det största problemet med dessa markeringar var, om man anammar Grusins synsätt, inte att de genom sin erbarmliga underdrift ironiskt nog fick lögnerna att framstå som rimliga. (”Disputed” – så det är alltså öppet för diskussion om ”dom” stal valet?) Det största problemet var att dessa markeringar på innehållets nivå lämnade tweetsen som performativa akter därhän. Ja, var det inte rent av så att markeringarna förstärkte tweetsen? Spridningen inskränktes inte, utan laddades bara med mer kraft: titta, han säger det förbjudna!
Till sist blev det för mycket. Twitter raderade hans konto, och partikamraterna överger honom. Innebär det att problemet är ur världen? Läser man de liberala analyserna av händelseutvecklingen kan man nästan få det intrycket. Bort med galningen, åter till det normala! Vad de förbiser är att Donald Trump inte bara är en orsak, utan framförallt ett symptom. Det är inte bara möjligt, utan sannolikt att polariseringen kommer att tillta, konspirationsteorierna normaliseras och verklighetsbilderna glida isär ännu mer i framtiden. Vad hindrar att en Trump 2.0 – lika populistisk, bara lite mindre korkad – vinner valet om fyra eller åtta år?
Grusin föreslår att man bör bekämpa propagandan genom att bygga konkurrerande automatiserade apparater för engagemang. I vilket fall som helst är det svårt att avfärda en annan av hans slutsatser: under det 21:a århundradet kommer all politisk handling att vara digitalt medierad. Makten ligger i nätverken. Det är ingen upplyftande tanke om man tycker att ordet demokrati fortfarande har någon substans.
