Farligt att lyfta fram en liten marginell grupp

Magnus Hagevi svarar om frikyrkorörelsen – och får svar direkt av Tomas Poletti Lundström

De två senaste decenniernas stora förändring inom svensk kristenhet är inte att andelen regelbundna gudstjänstbesökare som besöker kyrkan minst en gång i månaden minskar eller att kristna radikaliseras till en Trump-liknande höger. Det är i stället en dramatisk ökning av de människor som inte har någon personlig erfarenhet av kyrkor.

Att gruppen som under året aldrig besökt en gudstjänst under de senaste två decennierna har ökat från 50 till över 70 procent av befolkningen indikerar detta.

Som jag noterar i skriftserien Tro & Livs kommande publikation Livshjälp i en orolig tid finns därmed två väldigt olika grupper i samhället. Religiöst aktiva och den växande sekulära gruppen utan egen erfarenhet av kyrkor. För den sistnämnda gruppen är det ofta medierna som står för information om religionsutövare.

I den förstnämnda gruppen finns sådana som jag själv: människor som i sin församling ofta är ideella ledare i ungdomsgrupper. Ett exempel är den kristna ungdomsorganisationen Equmenia som jobbar hårt för att alla ska få vara med i barn- och ungdomsgrupperna: alla platsar i scouternas lag. Några gånger har jag som ledare fått vara med när barn som på olika sätt gjort sig omöjliga i andra sammanhang till sist får en plats. Det kan kosta på: en del barn kan behöva en egen ledare för att det ska funka.


Utifrån denna bild är det för mig inte förvånande att populistpartier aldrig fått en stark fot i svensk frikyrklighet.

Men på Aftonbladet kultur skriver Tomas Poletti Lundström, doktorand i religionshistoria på Uppsala universitet, att det nu har skett ett grundläggande skifte i svensk frikyrklighet. För att förstå detta måste han se bortom statistiken.

Det är alltså inte bland kristna ungdomsorganisationer som Equmenias 15 000 medlemmar som intresset finns (eller bland de 300 000 frikyrkoaktiva i Sverige). Inte heller är det väsentligt att mina studier visar att frikyrkliga är en av de mest flyktingvänliga väljargrupperna där röstning på Sverigedemokraterna är betydligt mer ovanlig än bland de som aldrig besöker en kyrka.

Det Poletti Lundström lyfter fram är en amerikansk församling som har en bibelskola där några hundratal svenskar studerat de senaste åren.


Då allt färre har egen erfarenhet av religionsutövning är det viktigt att forskare inte presenterar religiösa minoriteter genom att framställa det marginella som typiskt. I den mån det finns högerradikala kristna och om antalet ökar bör ett sådant forskningsresultat inte beskrivas svepande utan ges rätta proportioner med tydliga kategorier.

Den uppenbara faran med att – utan statistik – beskriva högerradikalism som inneboende i en religiös tradition är en överdriven reduktionism. Resultatet kan i värsta fall användas för den som vill få stereotypa fördomar bekräftade.
Högerpopulism och religion är viktigt att forska om, bland annat det som rör sig omkring tidningen Världen idag. Framför allt borde forskning om religion och en framväxande höger lockas att kritiskt granska Kristdemokraternas auktoritära förvandling som sker i parlamentarisk öppenhet. Då uppkommer intressanta problem.

Med Kristdemokraternas högersväng tyder statistiken på att de tappat regelbundet gudstjänstbesökande väljare till i stort sett alla andra partier. En central politisk förändring kan alltså vara Kristdemokraternas metamorfos och en pågående diffusion av kyrkligt aktiva väljares politiska preferenser.


Magnus Hagevi
Professor i statsvetenskap, Linnéuniversitetet


SVAR DIREKT Tydligt att högerradikala idéer finns inom frikyrkan

Magnus Hagevi har helt rätt i det problematiska att göra marginella företeelser typiska för religiösa minoriteter. Även om Världen idag inte är typisk för hela den svenska frikyrkan är den heller inte någon marginell röst. Tidningen har 8300 prenumeranter. Dess upplaga är omkring hälften så stor som den dominerande konkurrenten Dagen, och dess läsare hör enligt egen utsago primärt till frikyrkorna, ”främst pingströrelsen”.

I min essä diskuterar jag hur det kan komma sig att Världen idag publicerar en ledartext med högerradikalt innehåll. För det första har det länge funnits inflytande från amerikanska evangelikala grupper i svenska frikyrkosammanhang. När högerradikala idéer får fäste på amerikansk evangelikal mark kan det leda till att sådana idéer följer med hit. För det andra visar jag att det historiskt funnits röster som uttryckt uppskattning för auktoritär nationalism även inom delar av svensk frikyrka.


Statistik fyller förstås viktiga funktioner. Det gör även forskning som är mer kvalitativ till sin natur; sådan som exempelvis studerar hur idéer färdas genom litteratur, medier, aktörer och nätverk. Hagevis forskning är exempel på den tidigare, min egen på den senare.

Jag har inte påstått att högerradikalitet är typisk för svensk frikyrka. Men att den finns där, och nu uttryckts av en viktig aktör som Världen idag, råder det inga tvivel om. Jag har föreslagit förklaringar till varför. Förhoppningsvis kan vi vänta oss ytterligare forskning som kan ge fler perspektiv.


Tomas Poletti Lundström
Doktorand i religionshistoria vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.