Farväl till en vacker man
Martin Aagård om ett liv som inte summerades
Det starkaste som skrivits om Olle Ljungströms tragiska öde är nog Clara Törnvalls recension av hans biografi här i Aftonbladet (14 aug 2011).
Hon berättar om hur hans vänner redan för länge sedan pratade om sin älskade Olle som ”ställföreträdande död”. En person som till skillnad från de själva vågade löpa linan ut och låta livet falla sönder. De ville så gärna att han skulle vara en helig dåre. Endast en vän vågade säga som det var.
Att han borde sluta supa.
Jag tillhör de där männen som på avstånd tjusades av Olle Ljungströms otroliga skönhet. Han hade inte bara en låtskrivartalang utöver det vanliga, han var vacker. Han besatt en coolhet som borde vara omöjlig i vårt lilla sorgliga melodifestivalsland.
En dandy som när Freestyle och Köppäbävisan dominerade topplistorna sjöng om fittor och taktfasta bomber som om inget spelade nån roll.
När jag startade band plockade vi mödosamt ut riffen i Reeperbahns Förnedringen. Den var allt vi ville att musik skulle vara. Så skulle vi leva.
När jag åratal senare såg in i ögonen på en man som såg ut att vara minst 100 sökte jag efter den där vackre dandyn som lärt mig spela musik.
Han fanns inte kvar.
Jag samlar upp inför summeringen. Allting som läggs ihop, vid min död. Sjöng Olle Ljungström i Förnedringen.
Han tänkte fel.
Det blir ingen slutsummering. Ett liv läggs inte ihop när man dör. Särskilt inte ett liv som metodiskt slagits i spillror av droger och sprit.
Det blir bara så här.
Lite tafatt och förvirrat.
Jag är ledsen.
