Alla följde inteQuick-flocken

Och det kan medieägarna lära sig något av

Jan Guillou.

I lördags diskuterade Medierna i P1 Quick och mediernas ansvar. Gäst var Björn Häger, ordförande i Publicistklubben.

Det är en ”flockmentalitet” som präglat denna tjugo år gamla fråga, menar Häger; först trodde alla att Thomas Quick var skyldig – Gubb Jan Stigson fick PK:s stora pris 1995 – sen var alla överens om att han var oskyldig.

Det är sant, men ändå: alla hönor kacklade inte likadant i redet.

Jan Guillou och Leif GW Persson var kritiska från dag ett när Sverige kittlande nog fick en egen seriemördare.

När först Hannes Råstam och sen Dan Josefsson och advokat Thomas Olsson frilade rötan i dess hela vidd, visade det sig att de gamla stötarna hade mer rätt än de nånsin kunnat föreställa sig.

Vi journalister är inne i en period när vi antingen slår på varandra eller ägnar oss åt självspäkning. Vi ska vara självkritiska hela tiden, så klart, och

Leif GW Persson.

när det gäller Quick finns stor anledning för bikt.

Ändå finns det anledning att samfällt våga räta på ryggen. Det görs en massa bra journalistik i Sverige, hela tiden och överallt. Står vi inte upp för vår profession, spelar vi dem i händerna som föraktar medierna som en bärande del av demokratin.

Självkritiken bottnar i dåligt självförtroende. Vi har inte tid att gräva, säger Häger helt riktigt. Då hamnar vi lätt i händerna på experter som visat sig kapabla till korruption och manipulation. Hur stora rättskandaler kommer medierna inte att ansvara för i framtiden?

Det vilar ett tungt ansvar på medieägarna; ju färre journalister vi blir, desto mindre chans att nån sjunger i en egen tonartart.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.