Vad är Svenska Akademien?

Carl-Michael Edenborg om hur de aderton stolarna skulle kunna demokratiseras

Svenska Akademien i Börshuset skulle kunna demokratiseras om den betraktades som en myndighet, vilket den gjort historiskt, skriver Carl-Michael Edenborg.


Vad är Svenska Akademien? En statlig kulturinstitution eller en oformlig historisk kvarleva från fördemokratisk tid som står över lagen?

Den frågan borde ställas av alla som intresserar sig för Svenska Akademien. Den tränger djupare än alla turer kring läckor, brott, korruption och falanger. Den är kärnfrågan.


I en ouppmärksammad utredning som gjordes i våras finns starka argument för att Svenska Akademien kan vara en myndighet.

Den 16 april 2018 begärde journalisten Micael Pihl ut handlingar från Svenska Akademien rörande Jean-Claude Arnault och advokatbyrån Hammarskiöld & Co:s utredning. Han ville använda materialet för en artikel i Samhällsmagasinet Avsnitt, som är en periodisk ”politiskt och religiöst obunden tidskrift som avhandlar aktuella samhällsfrågor”, med särskild inriktning på juridik.

Han fick nej från Svenska Akademien med hänvisning till att man inte var en myndighet och alltså inte lyder under offentlighetsprincipen. Men Pihl gav sig inte. Han överklagade till kammarrätten.

För att få hjälp och kontaktade han juristen Benjamin Boman som sedan även blev hans ombud.


Överklagandet, inlämnat 19 april, består till stor del av en rättsutredning av Svenska Akademiens förvaltningsrättsliga status. Med stöd i en rad historiska exempel hävdar Boman att Svenska Akademien är en myndighet och därför lyder under offentlighetsprincipen. Vilka exempel?

Till att börja med det faktum att Svenska Akademien inrättades av kung Gustav III som då var rikets regering. Svenska Akademien är alltså en statlig inrättning och inget har tillkommit som förändrat detta sedan dess.

Svenska Akademien har i domstol sagt det själv: I en rättegång som 1961-62 pågick i hovrätten om frågan ifall Svenska Akademien skulle betala arvsskatt för testamenterade medel. Den dåvarande ständige sekreterare Anders Österling svarade att Svenska Akademien ”anser sig vara att hänföra under den skattefrihet som enligt arvsskatteförordningen paragraf 3 tillerkännes staten”.


Till stöd tog Svenska Akademien in juristprofessorn Gösta Eberstein som skrev ett yttrande i ärendet. Här läser vi: ”Att Svenska Akademien har karaktären av statlig institution torde framgå av dess den 20 mars 1786 av Gustaf III fastställda stadgar 22 och 23 §§...”

För bara drygt femtio år sedan hävdade således Svenska Akademien själv att den var en myndighet, och därmed borde slippa betala skatt.

Men av större allvar är Benjamin Bomans exempel på hur svenska staten i praxis har hanterat Svenska Akademien som myndighet. Han ger rader av hänvisningar till statens offentliga utredningar, lagfall, propositioner, tryckfrihetsförordningen och andra lagtexter, riksåklagaren, justitieombudsmannen – hela vägen från 1800-talet till i dag. Bland andra: I den statliga offentliga utredningen SOU 1939:44 angavs Svenska Akademien som en myndighet som lydde under ecklesiastikdepartementet.


Statistiska centralbyrån har flera gånger räknat Svenska Akademiens anställda som ”statligt” anställda, exempelvis 1948 och 1955.

I 51 § upphovrättslagen från 1960 framgår att regeringen ger Svenska Akademien kraft att ingripa som myndighet mot missbruk av klassiska verk; senast 1993 vidhöll regeringen denna linje. Svenska Akademien har alltså myndighetsbefogenhet via lag.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 6 1964 läser vi: ”Med akademi torde [...] förstås ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärligt samfund med mer eller mindre utpräglad karaktär av officiell institution... [---] En akademi torde sålunda åtminstone i regel ha offentlig sanktion av något slag.”

1980 upptogs Svenska Akademien i Statskontorets bok Svenska Myndigheter 1980.


I Konstitutionsutskottets betänkande KU 1974:22 räknas Svenska Akademien in bland ”myndigheter” som lyder under utbildningsdepartementet. I Kulturrådets rapport 1984:5 beskrivs Svenska Akademien som ”statlig kulturorganisation inom utbildningsdepartementets ansvarsområde 1984.”

Denna praxis bekräftas i Förordningen 1996:1515 med instruktion för Regeringskansliet. Där anges Svenska Akademien som en ”myndighet” som lyder under utbildningsdepartement. Fler förordningar följde, i var och en anges Svenska Akademien som myndighet, senast år 2000.


Kammarrätten avslog emellertid överklagandet, med följande motivering: ”Kammarrätten konstaterar att Svenska Akademien är ett rättssubjekt av unikt slag och att det inte är helt klart hur detta ska inordnas i ett juridiskt sammanhang.” Samt: ”Svenska Akademien är varken en myndighet i tryckfrihetsförordningens mening eller ska jämställas med en myndighet när det gäller rätten att ta del av allmänna handlingar.”

Formuleringen om att Svenska Akademien är ”unik” torde kammarrätten ha kopierat från advokatbyrån Hammarskiöld & Co:s på Svenska Akademiens uppdrag utfärdade Granskningsrapport, där de skriver:

”Svenska Akademien kan svårligen inordnas i den gällande juridiska systematiken, eftersom Svenska Akademien har en historisk bakgrund och särställning som gör den unik. Svenska Akademien är med andra ord en juridisk person sui generis, dvs. av eget slag.”


Pihl gick vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som valde att inte ta upp ärendet. Två mäktiga rättsinstitutioner beslutade alltså att följa Svenska Akademiens linje och bevara dess obestämbara, oformliga rättssubjekt. Kammarrätten kopierade rent av rakt av Svenska Akademiens eget försvar i sitt beslut.

Varför detta ointresse från domstolarna för behovet att få ett svar på frågan om ”hur detta [unika rättssubjekt] ska inordnas i ett juridiskt sammanhang”? Borde inte denna svävande juridiska ställning pocka till klargörande? Vad finns där att dölja?

När jag läser Bomans utredning fann jag hans argument starka. För att få perspektiv kontaktade jag riksmarskalken Fredrik Wersäll, som var en av dem som i våras var med och utredde frågan ifall Svenska Akademiens stadgar kunde ändras så att ledamöter skall kunna avgå.


När jag berättar att jag skriver en artikel om Bomans rättsutredning och dess krav på att Svenska Akademien skall bli en myndighet underkastad offentlighetsprincipen, blir det tydligt att Wersäll är av en annan åsikt. Men han betonar att frågan är så osäker att den bör hanteras med försiktighet.

Dock fastslår han ett viktigt faktum: ”Regeringen och riksdagen har makten att med lag besluta att Svenska Akademien är en myndighet och därmed underställd offentlighetsprincipen.”

Han betonar samtidigt att han i sitt, sekretessbelagda men i offentligheten bitvis redovisade utredande, grundligt undersökt frågan, granskat alla tänkbara historiska dokument och rådgjort med juridiska experter.


Slutsatsen: Svenska Akademien skall inte betraktas som en myndighet. Men när jag frågar om dess otydliga juridiska status och om det inte är på tiden att regering och riksdag kommer till ett avgörande i frågan, svarar riksmarskalken: ”Det kan jag inte uttala mig om. Men jag vet att vissa jurister är av den åsikten.”

Med respekt för riksmarskalkens avvikande åsikt upprepar jag: regering och riksdag har i praxis betraktat och behandlat Svenska Akademien som en statlig institution i tvåhundra år. De har makten att lagfästa denna praxis. Vad väntar de på?


Just nu överväger Nobelstiftelsen på grund av alla skandaler att ta ifrån Svenska Akademien uppdraget att dela ut litteraturpriset. Det är skarpt läge.
Om Svenska Akademien officiellt stadfästes vara den myndighet som den i praxis alltid varit, skulle den omoderna och onödiga sekretessen och tystnadsplikten avskaffas.

Då skulle Svenska Akademien bli en demokratisk institution.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.