Deras svar på folkmord är att stoppa hjälpen
Nu vet vi hur regeringen agerar – men vad gör vi andra?
Under årets sista Palestinademonstration passerar vi en kvinna som håller för öronen. Demonstranterna skanderar sina vanliga ramsor: barn i Gaza har rätt till liv. Befria Palestina. Bojkotta Israel. Sverige agera, sluta ignorera.
Kvinnan flyttar inte på sig, utan insisterar på att stå kvar med pekfingrarna i öronen så att alla i demonstrationen ska se att hon inte vill höra.
Det är en övertydlig bild, på gränsen till parodisk, av den ihärdighet som krävs för att ignorera det pågående folkmordet i Palestina.
Det har nu gått femton månader sedan Israel gick in i Gaza. De har bombat småbarn och deras föräldrar, utplånat hela släktlinjer. De har varken gjort undantag för FN-arbetare eller sjukvårdspersonal. Samtidigt har den israeliska armén systematiskt mördat de journalister som hade kunnat vittna om förödelsen.
Andra får nu rapportera i deras ställe: Amnesty gick nyligen ut och konstaterade att det som pågår i Palestina är ett folkmord. För den som fortfarande håller händerna för öronen återstår de israeliska soldaternas egna vittnesmål. De säger själva att de ”tävlar om vem som kan döda flest”.
Det går varken att missa eller slarvigt förbise vad som pågår på den tättbebyggda landremsa som i dag ligger i ruiner.
Den 26 december får utrikesminister Maria Malmer Stenergard än en gång frågan om Israels krigföring är proportionerlig. Hon svarar att det är ”svårt att bedöma som enskild person eller regering”. Trots sin påstådda informationsbrist har hennes regering just dragit in stödet till UNRWA, den organisation som bistår den svältande befolkningen i Gaza med mat. Samtidigt fortsätter Sverige att exportera krigsmateriel till den israeliska armén.
Under de senaste femton månaderna har den folkliga rörelsen gjort allt för att uppmärksamma regeringen på förödelsen i Gaza. Det är förkrossande att förhålla sig till folkmordet.
Men den allra största ansträngningen kommer från de som fortfarande är tysta.
Vi kliver nu in i ett nytt år med vetskapen om att alla som lät det här hända visste precis vad som pågick. Vissa fortsätter att stoppa händerna över öronen. Andra lyssnar på skriken, men hävdar att de är proportionerliga.
Vi vet nu hur regeringen agerar vid vetskapen om ett folkmord. De stoppar maten från att nå fram till barnens munnar, samtidigt som de fortsätter att skicka vapen till de som gjort att barnen svälter.
All den här informationen finns tillgänglig.
Ingen kan säga att de inte visste.
Frågan är därför inte längre vad regeringen kommer att göra, utan hur alla vi andra kommer att gå in detta år. Antingen håller vi desperat för öronen.
Eller så insisterar vi på att allt mänskligt liv angår oss.
Special: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
