Sverige har valt bort motståndet mot Putin

Vår tid väcker frågan vad mod är – och det är att riskera något

Sven X-et Erixson: ”Flyktingbarnen” från 1936.

Kriget är nära och ställer frågor till oss som går bortom att skicka pengar och hjälpa på avstånd. Frågor om kamp och självuppoffring. Om vilka vi är.

På konstmuseet Sven-Harrys i Stockholm visas fram till september utställningen Humanitet, med de fyra folkkära svenska konstnärerna Vera Nilsson, Sven X-et Erixson, Bror Hjorth och Albin Amelin. Utgångspunkten är det upprop de gjorde i början på 30-talet i form av ett antal grafiska blad. De kallade projektet Humanitet. Sedan gjorde de tidningen Mänsklighet som Pressbyrån inte ville sälja eftersom den var för politisk. Deras ärende var att varna för fascismens allt starkare grepp om Europa.

Det är en utställning fylld av liv, vänskap och kamp. De unga konstnärerna reser
i Sverige och Europa. Vera Nilssons barn syns på flera tavlor, med röda kinder och runda huvuden. Vännerna målar det framväxande hotet i mättade färger, de ser precis vad som sker. Det är konst mitt i tiden skapad av människor som kräver att få tala och har något att säga. I en annan tid hade målningarna kanske känts platta – det är väl klart att vi alla är antifascister? Men nu borrar de sig in i magen på en. Det är som att läsa ett brev från en bättre version av sig själv: glöm inte vad som är viktigt, så här borde du göra.

Jag stannar framför en målning av Amelin. En kvinna sitter på marken, hon har en röd tröja på sig och sjalett. I knät ett gevär, i bakgrunden mörker, rök och ruiner. Partisankvinna heter verket, från 1942. Partisanerna var Mussolinis motståndare i Italien men kvinnan hade lika gärna kunnat vara en av de ukrainska mödrar som nu gör motstånd mot Putins fascism i Ukraina, eller en av deras systrar i det kurdiska YPG som slagits för sin frihet mot fascisterna i IS. Geväret och tröttheten, det oglamourösa kriget. Och samtidigt, i Amelins blick: motståndet, möjligheten.

Från Sven-Harrys är det inte långt till Bonniers konsthall. Där har en utställning av den syrisk-armeniske konstnären Hrair Sarkissian just öppnat. Det är stora analoga fotografier, tomma på människor men tunga av mellanrum och tystnad. I serien Execution squares är torg i tre syriska städer avbildade i den gyllene gryningstimmen. De används och har använts för offentliga avrättningar, dödens platser mitt i staden. I en annan bildserie, The other sound of silence, visas rum där en älskad människa sågs sista gången innan de försvann, bortförda av polis, militär eller en politisk fiende. Det är vardagliga tablåer som ger form åt decennier av frusen förtvivlan.

Hrair Sarkissians ”Execution squares”.

Sarkissians värld är motsatsen till de unga svenska konstnärernas. Där: liv och kamp. Här: en öronbedövande stillhet, en värld innesluten i sorg och saknad. Jag vacklar mellan polerna, försöker få ihop berättelserna. Vad är motstånd? Sedan tänker jag på det oerhörda i det Sarkissian gör när han omvandlar sina minnen och erfarenheter till dessa genomlysta bilder. Hur han försvarar sin blick, sin sorg. Sin mänsklighet. Den som vill veta något om vad krig är bör söka sig till tystnaden här.

Vad är hjältemod? Inte att vråla. Inte att moralisera. Att riskera något.

Europeiska intellektuella som Jürgen Habermas och Adam Tooze diskuterar nu om vi sedan kalla kriget har levt i ett ”post-heroiskt” tillstånd, ett tomt och självgott läge där vi inte längre är beredda att offra något eftersom vi inte längre vet vad som är viktigt. Från detta är steget inte långt till en syn där kriget i Ukraina, särskilt från åskådarbänk, blir ett sätt att fylla vårt alltmer tomma politiska projekt med mening. Där vi går i gång på idén att Zelenskyj slåss för oss och våra värderingar, de som vi själva tappat bort. Vi tittar och hejar, på tryggt avstånd.

Det är bara att konstatera att diskussionen om det som verkligen skulle innebära en skillnad i Ukrainas frihetskrig helt försvunnit

Det är något bisarrt med hur den svenska Nato-debatten har gjort att alla andra frågor har försvunnit: till och med den ryska invasionen, lidandet och förstörelsen. Nu ska Sverige gå med i Nato, och på vissa låter det som att det är en solidaritetshandling med Ukraina. Men det är det inte, faktum är att det inte kostar oss något alls, om man inte räknar sådana ovidkommande saker som att vara en stark röst för kärnvapennedrustning eller att föra en egen utrikespolitik gentemot fasciststaten Turkiet.

Vilka värderingar är värda att offra något för? På Dagens Industris ledarsida, där man till veckan före Rysslands invasion av Ukraina hyllade Gerhard Schröder och försvarade Nordstream 2, vill man nu omedelbart göra eftergifter gentemot Turkiet. Jag tänker att det är detta som är det post-heroiska tillståndet, och att det inte är så konstigt att jag och andra längtar efter något annat. Inte krigsretorik, men motstånd med de medel som vi förfogar över.

Vi hade kunnat bidra med mer, men vi gör inte det. Jag tänker på kvinnan på tavlan med geväret. Hon som slogs och slåss mot fascismen i Italien, i Ukraina, i norra Syrien. I går kom nyheten att flera europeiska elbolag nu öppnar konton hos Gazprom, och ger efter för Rysslands krav att betala i rubel. Det är bara att konstatera att diskussionen om det som verkligen skulle innebära en skillnad i Ukrainas frihetskrig helt försvunnit. Att stänga av gasen och oljan, att ta kampen mot Putins fascism även här på hemmaplan. Det som skulle kräva något även av oss.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.