”Bullets” visar hur gängen styr ungarna

Försök göra rätt och undvika kriminalitet – du har inte en chans

Tomas Samir som Abdel i ”Bullets”.

De springer inte bara ärenden och håller andras droger. Barnen har blivit en aktiv del i gängkonflikterna i Sverige. De begår våldsbrotten, avlossar 24 skott mot en lägenhetsdörr, skjuter rakt in i någons vardagsrum, placerar bomber. Ingen som följt nyhetsrapporteringen har missat hur ungarna nu står mitt i våldsamheterna.

Verkligheten har blivit en pågående samtidsdystopi för många i flera av Sveriges fattigaste områden. Våldet är vardag.

Samtidigt som det är svårt att greppa hur så många – så unga – kan dras in i knarkhandeln och bli delaktiga i våldsamma attentat är vi många som minns hur omöjligt det var att inte bli en spegelbild av den miljö man levde i under de tidiga tonåren.

Att gå sin egen alternativa väg är bland det svåraste som finns.

 

I Peter Pontikis nya film ”Bullets”, som hade biopremiär i fredags, görs barnens vägval i hög grad av andra än de tolvåriga huvudpersonerna själva.

Abdel vill bli veterinär, drömmer om att jobba med djur och lever upp när han får ta ansvar för grisen Sven på 4H-gården. Men omgivningen vill annat, till exempel att han ska gömma de gängkriminellas vapen eller sälja droger. Kraven ställs med både löften om samhörighet och hot om våld, de sitter ihop. Abdels försök att fokusera på framtiden och engagemanget i djuren hånas av hans jämnåriga kompisar – och irriterar de äldre kriminella som behöver honom som springpojke. Han har inte en chans.

Barnen i gängen har skildrats i flera tv-serier de senaste åren, bland annat i svenska ”Snabba Cash” men också i brittiska ”Top Boy”. Få är mer trovärdiga än Abdel i ”Bullets”, där han tillåts vara såväl skrämt barn som störig ungjävel och förvirrad gängmedlem. Filmen är inspelad framför allt i Husby, Kista och Akalla, och Peter Pontikis har rekryterat filmens barnskådespelare nästan uteslutande från dessa områden.

 

14-årige Tomas Samir som spelar Abdel lär få ett större genombrott i och med filmen, hans sätt att spegla känslor via ansiktsuttrycket är mer sofistikerat än hos många skolade och långt mer erfarna skådisar.

Men hotet från verklighetens gängkrig hade lika gärna kunnat få honom att hoppa av filmen, framgår av en intervju med SVT som Tomas Samir gjorde för ett år sedan. Efter att Einár mördades ville Tomas Samirs mamma att han skulle hoppa av. Hon var rädd, eftersom unga som blir kända nu riskerar att dödas.

Ibland känns ”Bullets” banal, men det beror nog främst på hur sorgligt simpel och cynisk också verkligheten är. På gott och ont upplever jag filmen som ett instrumentellt verk. Men att kulturen skildrar barns och ungas liv i de fattigaste delarna av landet, på bekostnad av det konstnärliga, och gör det genom att spela in på plats med medverkande från platserna är så värdefullt och i brist på bättre ord: viktigt.

 

För några år sedan besökte jag anhörigorganisationen BUFFF, som riktar sig mot personer med familjemedlemmar i fängelset. De berättade om sina djupintervjuer med unga kriminella och vad som gav dem hopp eller skrämde dem mest.

Svaret på båda frågorna handlade om samma sak: deras yngre syskon. Hoppet – att de skulle slippa gå samma väg. Skräcken – att de skulle hamna i en liknande situation. Utan det hoppet är sannolikheten att de som redan sitter inne bryter med kriminaliteten mycket mindre.

Hur det går för verklighetens Abdel är avgörande för alla. För samhället, framtida potentiella brottsoffer, för familjerna. Om inte det enskilda barnets öde är nog.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.