Prideparader, Cabaret och vaskad champagne

Det som är dekadent för Putin provocerar sällan här – men slöseri och vulgorikedom stör oss

Jonas Malmsjö på scen i Dramatens uppsättning av Cabaret.

Kanske har Putin en poäng, kanske är vi dekadenta? Tanken slog mig när jag såg öppningsnumret av Cabaret på Dramaten, där Konferenciern och baletten önskar oss willkommen, bienvenue, welcome till Kit Kat Klub. Den ska ju vara sinnebilden av dekadens – men med några smärre justeringar av kostymer hade det här kunnat vara en mellanakt på Mellon.

Sex, lack och läder är inget som upprör svenskar i gemen. Kvällstidningarna testar sexleksaker, som man sen kan köpa på apoteket. I ung svensk litteratur är S/M-sex så vanligt att man kunde tro att det ges som delkurs på Biskops Arnö.

Eller ta Prideparaden. Typisk dekadens, enligt Putin. I Ryssland stiftades 2013 en lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”. I Stockholm är paraden en årlig folkfest som lockar ut hundratusentals på gatorna, och såväl barn som Försvarsmakten deltar.


Och kommer ni ihåg Biss och Kajs? Det var ett barnprogram med två figurer som tillsammans med Rumporkestern lärde barn om kroppsfunktioner. Samma år som Ryssland stiftade sin antihomolag, plockade landets statliga tv upp det svenska barnprogrammet som ett varnande exempel. Pikant nog riktade de sig till grannlandet Ukraina, där den dåvarande oppositionen drev på för ett avtal med EU. Gick Ukraina in i ett sådant skulle sån här typisk västerländsk dekadens komma på köpet, sa en rysk tv-personlighet, med det oväntade tillägget att svenska pojkar blir impotenta vid tolv års ålder.

Man kan skratta åt de löjeväckande lögnerna men visst har mycket av det Putin kallar degenererat och dekadent laddats ur här i väst. Blivit till friheter och rättigheter.


Så kan inte en svensk bli moraliskt provocerad? Jo, det tror jag. Kommer ni ihåg när ”vaskning” var en grej? Att köpa en dyr flaska champagne bara för att be personalen hälla ut den. Oavsett hur förekommande det egentligen var så blev folk rasande. Den sortens översitteri och slöseri väcker samma lite äcklade ilska – och fascination – som en läderklubb i Berlin väcker hos många ryssar.

Det är också en moraluppfattning som blivit tydligare med klimatkrisen – överdriven konsumtion ses nu inte bara som omoralisk utan rent skadlig. Det är inte för inte som så mycket av den svenska klimatdebatten handlar om skam och skambeläggande.

Men vilka är då bäst i världen på ekonomiska excesser? Ryska oligarker förstås, möjligen i konkurrens med arabiska halvöns kungligheter. Det är ingen slump att västerländska medier nu rapporterar så mycket om oligarkernas lyxyachter, med deras dubbla helikopterplattor, pooler och tillhörande mini-ubåtar. Det är utmärkta symboler för, tja, dekadenta rövarkapitalister.


Det finns förstås också de här – de är inte så få – som utan att vara putinister tycker att vårt offentliga samtal är alldeles för woke, som aldrig skulle applådera en prideparad eller låta Biss, Kajs och Rumporkestern agera pedagoger i sina barns liv. Och det är okej. Precis som man får hälla ut en flaska champagne om man vill. Mer lik Putin blir först den som vill hindra andra att leva som de vill. För när det kommer till kritan handlar det inte om vad som kan kallas dekadent utan om friheten att leva som man vill.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.