Tortyrporrfantasi eller samtidskommentar?
”The Idol” får mig att tänka på amerikanska skräpsåpor
”Låt folk njuta av sex, knark och snygga tjejer”, säger Nikki (spelad av så ofta lysande Jane Adams) i en av de första replikerna i ”The Idol”, med premiär i dag på HBO Max.
Citatet – och hela seriens inledning – känns som både en programförklaring och en metakommentar apropå skriverierna som skakat om en redan kaosartad produktion.
Det var i mars i år som Rolling Stone i en artikel citerade en rad källor som arbetat med serien, som beskrev hur själva temat förändrats under seriens gång. Från en förvisso ”vågad” men mörk satir om en vidrig musikbransch – till ett slags skruvad tortyrporrfantasi som mest är ännu ett uttryck för branschens pissighet.
Regissören Amy Seimitz hoppade av, det mesta fick filmas om och artisten The Weeknd, Abel Tesfaye, som spelar en av huvudrollerna, fick allt mer (dåligt) inflytande över serien. Sam Levinson tog över regiarbetet och jobbade dubbelt: samtidigt slutförde han sin kommande tredje säsong av ”Euphoria”, den serie som gjort Levinson till ett namn och där han tidigare åstadkommit fantastiska saker. The Idol-manuset skrevs om ad hoc, av lite vem som helst, och budgeten var inte i närheten av tillräcklig.
Oavsett vad som hände eller vems fel det var – resultatet är därefter, att döma av det första avsnittet.
Lily-Rose Depp levererar sina repliker med skärpa och inlevelse, det är hon rätt ensam om. Det genomgående småfula fotot ger en billig känsla. Ett oändligt klichétyngt och platt manus och en provocerande dålig skådespelarinsats av Abel Tesfaye får mig att gång på gång himla med ögonen. Ljud- och musikläggningen är så övertydlig att man hela tiden blir medveten om den och berättandet ger inte tittaren någon som helst chans att känna något särskilt för någon av karaktärerna.
Hantverket är för dåligt, manuset för svagt och tittaren lämnas med en mjukporrig och nästan överraskande själlös premiärtimme
Ganska ofta under den timslånga premiären tänker jag på den gamla amerikanska skräpsåpan ”Sunset Beach”, där allt också var fult och slarvigt gjort, utan resurser eller tid.
Apropå diskussionen om sexualisering och den nästan parodiskt ”male gaze”-mässiga blicken på huvudpersonens kropp fungerar ”The Idol” ändå i ett avseende: som en påminnelse om att Sam Levinson och Abel Tesfaye knappast uppfann den manliga blicken eller ens gör något originellt med den.
En lång rad stjärnor i vår populärkulturella vardag är lika exploaterade. Ofta motiverat med samma ”rätt till självbestämmande” och ”frigörelse” som den Lily Rose-Depps karaktär formulerar när hon går emot den kontraktsklausul som ska garantera henne bilder där brösten inte exponeras.
Men ”The Idol” känns tyvärr aldrig smart samtidskommenterande, trots att den försöker. Hantverket är för dåligt, manuset för svagt och tittaren lämnas med en mjukporrig och nästan överraskande själlös premiärtimme.
Bara skandalartikeln om inspelningen i Rolling Stone gör mig intresserad av att fortsätta kolla och se hur det utvecklas. Vilket kanske säger mer om branschen, oss tittare (eller åtminstone om mig) och om populärkulturens värld och villkor än serien själv lyckas med.
Cynikern inom mig tänker att den kanske planterades där, som det enda sättet att skapa intresse för ett riktigt svagt verk.
