Modig attack mot den danska krigsmyten

Filmen ”De förbannade åren” tar tag i den historiska skulden

Scen ur ”De förbannade åren”.

75 år efter andra världskrigets slut vågar Danmark slutligen göra upp med sin krigshistoria via spelfilmen De förbannade åren, en av de modigaste skildringar av ett ockuperat land jag sett. Filmen vågar utforska tabubelagd dansk historia – och utmanar Danmarks nationella självbild.

År 1973 genomgick Sverige samma upplevelse då tv-serien Någonstans i Sverige förändrade den svenska nationella historieuppfattningen om krigsåren. Den omåttligt populära produktionen (”hela svenska folket satt bänkat”, enligt regissören Bengt Lagerkvist) var skoningslöst kritisk mot den svenska politiken 1939–1945.

Den officiella efterkrigstida svenska berättelsen om småstatsrealism ersattes därefter av skuld och skam – känslor som i dag dominerar den svenska minneskulturen om krigsåren. Denna historiebild skiljer Sverige dramatiskt från grannländerna Norge, Finland och Danmark. Där härskar tvärtom fortfarande berättelserna om hjältenationen.

Likväl startade för några år sedan en norsk kritisk omvärdering av krigsåren, motsvarande den svenska 1990-talsdebatten, inte minst via författaren Marte Michelets uppmärksammade texter om Norge och Förintelsen. På norska biografer härskar dock hjälteberättelserna fortfarande, exempelvis i spelfilmen Kungens val (2016) som sågs av över 700 000 norrmän. Norge väntar fortfarande förgäves på sin Någonstans i Sverige.

Men nu har det alltså hänt i Danmark – av alla länder. Danmarks oförmåga att hantera landets historia under andra världskriget har förmodligen varit politiskt viktig, angående nutidens danska statliga rasism och flyktingfientlighet. Möjliggör den nya filmen en förändring?


Danmark gjorde inte nämnvärt motstånd när Tyskland anföll 9 april 1940 (utmärkt skildrat i spelfilmen ”Invasionen av Danmark” 2015) och fick som belöning behålla sitt självstyre, vilket inledde den så kallade samarbetspolitiken. Danmark godkände ”den tyska truppnärvaron” (om än under protest). Någon dansk motståndsrörelse att tala om existerade inte 1940–1942. Tvärtom köade 12 000 danskar för att bli frivilliga i Waffen-SS. Först efter krigets stora vändpunkt i Stalingrad 1943 organiserades verkligt danskt motstånd.

Efter krigsslutet 1945 däremot hade plötsligt samtliga danskar varit tappra motståndskämpar – med något enstaka rötägg som undantag – vilket exempelvis manifesterades 1978–1982 i den enormt inflytelserika historiska danska tv-serien Matador.


Den nya filmen De förbannade åren är därmed ett modigt verk, där regissören Anders Refn blandar danskt gemyt 1940–1943 med tysksamarbete, våld och den ockuperade nationens djupa interna konflikter.

Det är inte nazityskar som griper judar och dissidenter i filmen, utan danskar. Motståndspersonerna – korrekt återgivna som kommunister – är besvärliga särlingar. Opposition splittrar, förstör och skapar osämja. Samarbete, anpassning och umgänge med fienden fungerar mycket bättre. Den nazityska ondskan är enkel att kritisera, men var på den moraliska skalan placeras den krigstida samarbetspolitiken i Danmark?

I Sverige verkar det efter Någonstans i Sverige 1973 råda yrkesförbud att skildra nationens krigserfarenhet på film, men kanske kan det förändras? Till skillnad från andra länder vore det bra om Sverige lämnade den numera trötta skam- och skulddebatten bakom sig och i stället närmade sig krigets mångbottnade verkligheter. Precis som filmen De förbannade åren.


Fotonot: ”Någonstans i Sverige” finns att streama från SVT Öppet arkiv

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.