Dags för en ny generation att lyssna på Palme

Den havererade mordutredningen har överskuggat arvet efter 1900-talets främste svenske politiker

Rosad – igen. När nedskärningar och  privatiseringar håller på att slå sönder den solidariska välfärdsstaten lyfter dess försvarare fram Palme igen, skriver Kjell Östberg.

De flesta svenskar har nog en favoritteori om vem som sköt Olof Palme. Min är en kombination av Sydafrikaspåret och högerextremister inom polisen eller Säpo. Men den säger naturligtvis inget om vem mördaren var. Det avspeglar bara min egen världsbild och politiska värderingar.

34 år av misskötta polisutredningar gör det omöjligt för andra än mannen som höll i mordvapnet och hans eventuella medbrottslingar att veta. Men våra hypoteser avspeglar att mordet inte kan skilja från tiden.


Så tänker inte Palmegruppen. Som Gunnar Wall, vår främste oberoende granskare av Palmemordet, noterat väger de indicier som de använder för att underbygga misstankarna mot Skandiamannen lätt. Man skulle kunna ta vilka som helst av de massor av teorier som finns om vem som är mördaren och plocka det som passar i de hundratals spaningsuppslagen och snickra ihop lika övertygande historier. En seriös bedömare som Wall avstår också klokt att på så bräckligt underlag spekulera i vem mördaren är.

Men åklagarna väljer att lägga pussel som vilka privatspanare som helst. Och framför allt, de undviker noggrant att sätta in sina slutsatser i ett vidare perspektiv. På så sätt öppnar de porten för fortsatta spekulationer, om allt ifrån ensamma galningar till fascistiska statskupper.

Problemet med utpekandet är inte att Palme skulle vara värd en mer värdig mördare än den ”bedrövelse till människa” och ”knubbige grafiker från Täby” som kvällspressen så smakfullt beskriver den man de tjugo år efter hans död låter löpa gatlopp på sina kultursidor.


Problemet är att det lägger locket på för den bredare prövning som mordet på Palme aldrig utsatts för.

Redan för mer än tjugo år sedan riktade Granskningskommissionen skarp kritik mot att Palmeutredningen underlåtit att ta hypoteser som pekar på flera inblandade på allvar och att den försummat internationella motivbilder. Kommissionen nämner särskilt tre områden: Bofors vapenaffärer, Olof Palmes förhållande till Iran-Irak och Palmehatet inom poliskåren, alltså polisspåret. I vad som verkar vara Palmeutredningens svanesång redovisas inga resultat från sådana fördjupningar.

Åklagarna väljer att lägga pussel som vilka glada privatspanare som helst

Olof Palme är 1900-talets främsta svenske politiker. För detta talar omfattningen av hans politiska gärning - han sysslade med allt från högertrafikomläggning till ny ekonomisk världsordning ; hans internationella ställning, han var en självklar samtalspartner för politiska ledare från Fidel Castro till Henry Kissinger och hans begåvning att ge politiken en särskild lyster, älskad av många, hatad av andra.

Det fanns dessutom en bredd och spänning i hans åsikter som hos få andra. Under 1950-talet var han en intellektuell soldat i kalla kriget på USAs sida och förespråkare av en svensk atombomb. Under 1960- och 70-talet möter vi den Palme de flesta känner till, den radikala retorikern, Vietnamkritikern, jämställdhetsförespråkaren, men också IB-mannen och kärnkraftsanhängaren. Under 1980-talet tonar utrymmet för en radikal socialdemokrati bort och Palme accepterar, mer eller mindre motvilligt, att acceptera partiets marknadsanpassning . Dessa kraftiga svängningar öppnar också för att tillskriva Palme åsikter som passar för att stärka den egna politiska dagordningen.


Men länge verkade det som om diskussionen om arvet efter Palme försvunnit i ruinerna av den havererade mordutredningen. Den socialdemokratiska politiken tog en annan inriktning än den som förknippades med Palme och för hans efterträdare blev han inte någon självklar vägledare.

Att de som ogillar de politiska resultaten av 1960- och 70-talsradikaliseringen angrep Palme och som Fredrik Reinfeldt talade om ”det galna kvartsseklet” är kanske inte så konstigt.

Men också hans närmaste medarbetare verkade tveka. Välfärdsstaten gick för långt. Vi borde ha förstått att vi inte kunde fortsätta i samma takt, hördes Ingvar Carlsson säga. 1970-talet var en dålig tid för demokratin. Vi drabbades av hybris, menade den gamle Palmepojken Anders Ferm.

Det finns en svårförklarad tveksamhet hos socialdemokratiska partiledare att vilja gå till botten med mordet på Olof Palme och snabbt acceptera polisens olika förslag till gärningsmän. Regeringen Carlsson backade upp Hans Holmérs PKK-spår också under den spektakulära Ebbe Carlssonfasen (och lät bedrövligt nog Anna-Greta Leijon ta hela ansvaret när äventyret havererade). Stefan Löfven tvekade inte att kvälja dom för att peka ut Christer Pettersson men köper nu plötsligt Skandiamannen och vill inte veta av några ytterligare granskningar.


I dag, när nedskärningar och privatiseringar utarmar den solidariska välfärdsstaten är det däremot inte förvånande att en ny generation lyfter fram Palme och idéerna från det radikala 1960- och 70-talet. Idéer som fick fackföreningsrörelsen att kräva makt över sina arbetsförhållanden, kvinnorna att kräva jämställdhet och vänstern att kräva socialism.

Ingen kunde bättre än Olof Palme fånga upp dessa stämningar, förhoppningar, drömmar, sätta ord på dem, foga dem samman och ge dem en inriktning som pekade mot en annan värld – och inte sällan se till att det gjordes politik av dem.

<div data-tipser-pid="5ee0a800bdaf420001a4674d" data-tipser-view="compact"></div>

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.