Från gubbigast till kaxigast och störst
Mikael Strömberg firar Beethoven – och får kolsyra i hela kroppen av Igor Levits tolkningar
Fråga en 18-åring vilka tankar som flyger genom rummet till namnet Ludwig van Beethoven. Vithårig gubbe. Pianon och fioler. Någon kanske säger hip-hop, rap och R & B, för är det något som är samplat och remixat en masse är det Beethovens femma Ödessymfonin och förstås Månskenssonaten och Für Elise.
Beethoven har, sedan den första grammofonskivan pressades 1887, utvecklats till ett självspelande piano i västvärldens orubbliga kulturbegrepp. Själva logotypen för ”Klassisk musik”.
Men de senaste åren har det börjat hända saker. När Igor Levit gick fram till flygeln på konserthusets scen i Stockholm en kväll i februari i år märktes det redan i de lätta stegen att något har förändrats. I kontraktet ingick att Levit skulle framföra alla 32 sonater utspridda under 2020. Sedan kom coronan med sina restriktioner – men Levit fortsatte sin Beethovenmission på Youtube med utsökt gestaltande filmklipp där han spelar och berättar. Och så sent som i onsdags den nionde december spelade han ”De sista sonaterna” 30, 31, och 32 i en livesändning från det nya digitala konserthuset vid Hötorget.
Hur spelar han? Det mest häpnadsväckande är fraseringen. Få instrumentalister kan spela så svagt och så starkt och alla nyanser där emellan. Spelet är sagolikt omfångsrikt och skiftar på ett ögonblick från nedtonad sjungande lyrik till hårt attackerande slagverkstoner så man trillar av stolen. Det låter faktiskt improviserat, trots att varje ton har sin givna plats på klaviaturen sedan 200 år.
Genom åren har många hemsökts av ärkespöket Ludwig van; älskad, hatad, upphöjd, marginaliserad, ihjälälskad, och nu omdefinierad igen
Vad hör vi? En fri Beethoventolkning baserad på Igor Levits egen livsuppgift: att spela piano bäst i världen. Sonaten är den vanligaste formtypen inom klassisk musik. Men just här hörs hur kolossalt olika sonater låter. Ibland som en novell med bedrägligt enkla formuleringar. Ibland ett helt romanbygge komprimerat inom några oktaver på en flygel. Där Levits tolkningar av Beethovens Waldsteinsonat och Hammarklaversonaten utvecklas till ren extas. Långt från det stolpiga arkitekturbygge som brukar vara legio.
Klassisk musik, i synnerhet av Beethoven, lider mycket av beröringsskräck; tolkningar stelnar till manér och efterhand uppstår ett tolkningsföreträde som vissa upplever som ”stiltroget” och andra menar är ”musealt”. Det här har Levit inga problem med. Han struntar i det och skulle lika gärna kunna kombinera Beethoven med pianoversioner av Jay-Z och Beyoncé. Idealiseringen, där det ingår att väcka upp Beethoven The original, är inte längre relevant.
Den där kvällen i februari bjussade Levit till och med på att härma en av dessa mobiler som någon i publiken trots upprepade påannonser glömt sätta i flygplansläge. Mitt i sonaten nr 26 Les Adieux slängde han in en försmädlig ringsignal på Steinwayflygelns tangenter.
Hur känns det efter att Levit spelat en sonat? Lufttomt. Omtumlande. Som kolsyra i hela kroppen.
Det är alltså 250 år sedan Beethoven föddes! Genom åren har många hemsökts av ärkespöket Ludwig van; älskad, hatad, upphöjd, marginaliserad, ihjälälskad, och nu omdefinierad igen. Orkestrar runt om drillas fortfarande i kompetenshöjande åtgärder att nå det verkliga Beethovensoundet.
Tusensidiga biografier publiceras. Om och om igen. Men tyvärr blir det ofta torrt, osensuellt, inför sittande publik i ett vackert konserthus någonstans i världen. Det är den vanliga situationen.
Ta Beethovens sista verk, där finns en kaxighet som skulle passa på en rockklubb med Marshallstack och rök. De flesta symfonier skulle med lite extra volt passa in på en slamrig utomhusfestival. Vad jag försöker säga är att Beethoven är mera modern än vi vill förstå.
När stjärndirigenten John Eliot Gardiner gjorde tidernas uppryckning av de nio symfonierna på 1990-talet var det revolutionären och hjälten han ville åt, långt ut i de yttersta frekvensbanden.
Tanken var fin och resultatet blev jämförelsevis fint. Men även om orkestern hade det passande namnet Orchestre Révolutionnaire et Romantique, var det något i själva attityden som vittnade om romantikförgiftad Beethovenforskning. Lusten och begäret fick stå tillbaka för den filtrerande tolkningstraditionen.
Beethovens ideal var knappast det prudentliga, den tuktade engelska parken. Hans fantasier har sannolikt mera gemensamt med orörd vildmark. Våldet, fulheten, smutsen ligger nästgårds. Han förde in kraften i musiken. Man fick till och med uppfinna ett nytt instrument – hammarklaveret – för att göra honom glad.
Så: är han världens genom tiderna störste tonsättare? De flesta, musiker såväl som över genomsnittet musikintresserad allmänhet, skulle antagligen svara ja. Dessutom är han tveklöst historiens första verkligt fria musikerpersonlighet, obunden av stat och kyrka, till synes helt utan plikter och sociala hänsyn. Han vägrade att skriva på befallning.
Beethoven är verkligen ”klassisk musik” i betydelsen fri fantasi i kombination med stram symmetri och balans. De sista stråkkvartetterna, opus 127, 130, 131, 132, 133 och 135 är lika oförklarliga som oberäkneliga. Han var ju döv, för sjutton. Här tycks han lämna alla trivialiteter för att bara leva i sina noter, den ena kompositionen är inte avslutad förrän den andra påbörjas, allt för att han ska slippa stå utanför musiken. Precis som Igor Levit.
Och plötsligt tvingas jag erkänna att jag utvecklats till en medelålders anhängare av Ludwig van Beethoven, han som en gång i tiden var den gubbigaste och långtråkigaste.
