Pandemin har gjort mig besatt av familjebildning
För ett år sen hade jag aldrig tittat på ”Gift vid första ögonkastet”
Det finns några rader av min favoritpoet Eileen Myles som ekat i mitt huvud under de senaste tolv månaderna.
”I thought of everyone I’ve ever fucked or wanted to and
Thought how unrewarding it was. ”Can’t take it with you!”
Like they said.”
Raderna talar till mig för att pandemin gjort mig besatt av familjebildandet. Det här tar sig uttryck i att jag följer fler amerikanska, kristna influencers än någonsin. Jag är besatt av allt som är kitschigt camp och unga, vackra jesuiter som bor i LA är precis det när de varvar träningsvideos med videos om varför de inte tror på sex före äktenskapet.
Även om jag följt dem länge är jag numera mer uppriktigt engagerad. När min favorit, Kristin Johns, häromveckan annonserade att hon var gravid kommenterade jag blödigt på hennes Instagram. ”Omg,” skrev jag, ”I’m so happy for you.” Johns är 24 år.
Nyss fyllde jag 33 och är äldre än nästan samtliga deltagare i min andra besatthet, Gift vid första ögonkastet. Den yngsta deltagaren är 25 år och alla medverkande känner sig uppenbarligen så stressade över att slå sig till ro att de låter en tv-produktion göra jobbet.
När jag i början av 2020 hörde om ett mystiskt virus tänkte jag ”Stackars Kina.” Vid den här tidpunkten hade jag aldrig i mitt liv tittat på Gift vid första ögonkastet eller funderat över att bilda familj mer än på ett plojigt, storslaget sätt som när man i stundens hetta säger ”Kom i mig” men egentligen menar: ”Jag älskar dig!”
Ett år senare oroar jag mig om kvällarna över att möjligheten till bebisar är förbi. Tänk om viruset muterar tusen gånger och fortsätter i tio år till och alla mina ägg möglar. Tiden är knapp och går outhärdligt långsamt. Omvälvande händelser, likt en pandemi, har en tendens att snabbspola allt. I mötet med existensen flyter hemliga drömmar upp till ytan och nya väskor, vackra män och en främling som säger sig gilla min roman drabbar mig inte längre på samma sätt. Can’t take it with you, för att citera Myles. Jag tänker att Myles menar ta med sig det in i graven.
Å andra sidan kan man väl inte ta med sig ett äktenskap och en bebis in i graven heller. Men bra dagar, när jag bara blir rörd av att det yngsta paret i Gift vid första ögonkastet efter två dagar verkar mer samstämda än vad jag någonsin lyckats med, känner jag mig tacksam över att covidlivet gjort mig rädd för att dö utan att få prova familjen. Innan kunde jag bara närma mig tanken genom mina frälsta Youtube-amerikaner.
