Svart i rutan

Kristoffer Viita om Empire – hiphopsåpan som får icke-vita att se på tv igen

Tv-såpan ”Empire” gör succé med en mix av sex, lögner, mord och knark.

Säsongspremiären av hiphopsåpan Empire hade 17,6 miljoner tittare, fler än någon amerikansk serie haft på tio år. Vad beror den massiva framgången på?

Enligt skivbolagsmogulen Lucius Lyons (Terrence Howard) är musikbranschens första regel: ”Ta alltid emot pengarna”. Den före detta gangstarapparen har lyckats omvandla gatans våldskapital till rumsrena dollar och blivit en self-made affärsmagnat i samma tradition som Jay-ZP Diddy eller Master P. Men precis när han gjort sig själv odödlig drabbas Lucius av als.

”Vad är det här, är vi Kung Lear nu?”, undrar sonen Jamal efter att Lucius – i likhet med Shakespeares döende Kung – annonserat att hans tre söner måste tävla om farsans kärlek och arvet till chefs-tronen på Empire records.

Här finns också den äldste manipulative fixaren, Jamal, mellanbrodern med mest musikalisk talang och så Hakeem, en stökig badboywannabe som curlas i Lucius fotspår men har svårt att bli tagen på allvar som en rikemanspojk utan streetcred.

Den mink- och leopardmönsterälskande exfrun Cookie (Taraji P Henson) spelar i en helt egen division. En diva från hooden, som dyker upp efter en vända på kåken och vill ha sin kakbit efter att ha investerat gamla knarkpengar i skivbolaget. 

Släktrivalitet, lögner, sex, mord och knark bland nyrika afroamerikaner är relativt outforskat territorium för ett stort tv-drama. Empires massiva tittarsiffror, där 60 procent av publiken består av svarta, den grupp som ser mest på tv i USA, har också inspirerat oräkneliga spaningar på att mångfald blivit lönsamt. 

Empire är alltså del i en progressiv trend där flera kanaler från USA:s traditionella tv-nät ”plötsligt” börjat producera program av och med icke-vita människor. Utöver Empire nämns ofta thrillern Scandal, sitcomen Black-ish och amerikansk-koreanska komedin Fresh off the boat som exempel.  

Tv har inte varit ett gemensamt nöje sedan 80-talet, när det snäva utbudet tvingade alla att titta på samma program. Det amerikanska tv-landskapet nyanserades på 90-talet, även om klyftan mellan den vita och svarta publiken blev större. Seinfeld och Spanarna hade varsin publik. Kring mitten av 00-talet hade Fox, ABC och de större kanalerna övergett sina svarta tittare för att satsa på målgruppen unga (vita) män, med varierande resultat. Svarta (eller andra som inte bara ville se vita människor på tv) gick över till betalkanaler och streaming.  

”Det intressanta med framgången bakom Scandal och Black-ish är inte att det går så bra för dem, utan att deras målgrupp nu blir uppvaktad av samma kanaler som vände dem ryggen för tio år sedan”, menade Gene Demby i en krönika för NPR.

Vissa har kritiserat Empire för att förstärka stereotyper av svarta som ”ghetto fabulous” – lyxälskande hallickar och knarklangare. Rupert Murdochs Fox är ju knappast heller en plattform känd för medborgarrättsliga sympatier. 

Seriens medskapare, Lee Daniels (The Butler), har i Hollywood Reporter slagit ifrån sig kritiken med att han ”skildrar världen jag känner till, det här är så pass ärlig jag kan vara”. 

Kanske är ”ärligheten” lite överdriven, med tanke på att Empire utspelar sig i ett universum där Lucius Lyon blir klickad i örat av Barack Obama efter att hans son Hakeem fylledissat presidenten i ett viralklipp. Kanske är en serie lika såpig som Falcon Crest fel plats att leta efter fullt ut komplexa karaktärer.  

Ändå är skildringen av mellansonen Jamals homosexualitet smått banbrytande i sin obryddhet (i kontrast till faderns rasande homofobi). Roligast illustrerat när en machosnubbe ger Jamal sitt musikaliska erkännande: ”Even though you got the whole... You know, gay thing going on, you got heat, homeboy”. 

Representation spelar säkert in i Empires knakelibraksuccé, liksom alla kändiscameos (Snoop DoggCourtney LoveNaomi Campbell med flera) men det måste också bero på att serien är originell i en tid när publiken blivit kräsen. Kanske är den också tillräckligt högljudd och galen för att höras igenom allt brus (alla som sett Lee Daniels magnifika magplask The Paperboy förstår jag menar). 

Empire frossar skamlöst i skvallerkultur och de billigaste hiphop-klichéerna. Ändå är familjen Lyon ärligare representanter för den amerikanska drömmen än andra stenrika familjer på tv.  Varje kontrakt föder fler fiender, varje otrohetsaffär en risk för utpressning. ”När du börjat på botten finns det alltid en chans att du slutar där”, som Grantlands Andy Greenwald träffsäkert beskrev det.   

Det enda som är riktigt plågsamt med Empire är musiken. Monsterproducenten Timbaland har gått loss för att tillverka direkt plågsam och generisk blöjrap och RnB. Soundtracket låg förstås ändå etta på Billboards albumlista under sin första vecka i mars, före Madonna. Lucius Lyon hade kanske inte varit stolt, men nöjd.

Fotnot: Första säsongen av Empire strömmas just nu på Viaplay och har premiär på TV 3 den 23 juni. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.