Stillastående (st)enaktare
Claes Wahlin ser dans i skuggan av Greklands kris
Hopkrupen på golvet i Dansmuseet börjar Virpi Pahkinen med att låta fingrarna dansa med varandra, som levde de ett självständigt liv ovanpå kroppen. Vartefter, till Mika Takeharas slagverksväv där tonerna och ljuden tycks gräva sig upp ur underjorden, får andra kroppsdelar liv.
Rörelserna fortplantar sig, allt vecklar ut sig och snart har alla delarna i den elastiska kroppen sina uttryck. Det finns stunder då Pahkinens medvetande, hennes koncentrerade blick, tycks undra eller fascineras av vad det är som händer med rörelserna, hur de framstår till musiken.
Den lilla kortfilmen som visas innan föreställningen Ichos (gr. ljud), där hon dansar med Oskar Landström i skuggan av en gigantisk rot från ett omkullvräkt träd, kan ses som en nyckel; jordens dolda lager respektive medvetandets.
Om Pahkinens estetik är av det introverta slaget, så ligger hon i lä hos Dimitris Papaioannou, vars Still life gästat Dansens hus. Sisyfos är temat och stenar utan dans är vad publiken i nästan 90 minuter får se; kamp med stor sten, kamp med mindre stenar, kamp med tegelstenar. Likt mytologin ska vi väl verkligen känna Sisyfos elände. Det blir som uthärdligast slapsticks utan skratt, eller en lång Beckett-pjäs utan ord.
Stenkul är det inte, även om det inte är helt stendött. Greklands nuvarande elände ger denna kamp en politisk dimension, men det är tveksamt om den tillför estetiken något. I jämförelse är Pahkinens Ichos rena actiondansen.
