Clintan missar målet med American sniper
Lyckas inte riktigt förklara krigets effekter
Kritiken av American Sniper har varit tveksam. Hur ska hjälteporträttet av Chris Kyle, som kallats för ”den dödligaste prickskytten i USA:s militärhistoria”, bemötas? Eftersom Kyle (stramt spelad av Bradley Cooper) är huvudperson går det att hävda att allt ses genom hans kikarsikte, och att det därför är rimligt att avhumanisera offren som han utan tvekan knäpper till marken.
Invasionen av Irak, och Kyles intåg i kriget, motiveras av ett nyhetsinslag där planen seglar in i World Trade Center. Sen är de på plats och fajtas.
Inte en kommentar om lögnerna som omgav ”the war on terror”. Å andra sidan, är det nödvändigt? Kyle åker dit med samma övertygelse som de flesta, att han hjälper sitt land och sina kamrater. Och om han själv knappt förstår vad han håller på med finns väl ingen anledning för publiken att få en lektion om det?
När regissören Clint Eastwood nyligen bemötte argumenten om historieförfalskning och ensidighet, sa han att filmen tillsammans med Letters from Iwo Jima är de av hans verk som starkast tar ställning mot krig. En tydlig agenda fanns alltså, nämligen att visa upp vad krig gör med soldater och deras anhöriga.
Amerikanerna är mästare på krigsfilm. Deer Hunter (fem Oscars 1978) åstadkom en perfekt metafor för meningslöshet i de långa scenerna med rysk roulette. Hurt Locker (sex Oscars 2010) gräver djupt i den exotisering som amerikanska krigsfilmer nästan alltid innebär. Varje irakisk blick är hotfull, varje blåsande platspåse får soldaterna att rycka till. Rädslan blir aggression. Att arbeta medvetet med förfrämligandet gör det begripligt.
American Sniper ligger på ytan och Cooper ligger på sängen och stirrar upp i taket. Frun säger att han måste bli mer närvarande. Det får mig inte att förstå något om krigets effekter.
Med tanke på ambitionen är det ett misslyckande, och kanske allvarligare än så. Att den nominerats till sex Oscars måste nästan betraktas som en provokation.
