Krönika om ett förebådat anfall

Erik Berggren om Bengt Ohlssons oro för att kanske bli orättvist anklagad för rasism. Någon gång. I framtiden. Kanske.

”I dagens debattklimat törs ingen sticka ut av skräck för att bli lynchad”, skrev Bengt Ohlssons i Dagens Nyheter den 18 februari.

I ett långt inlägg i Dagens Nyheter den 18 februari som tycks bäras fram av det sympatiska credot att konsten ska undersöka saker, även de ovissa smärtpunkterna, landade Bengt Ohlsson dock i den uttjatade positionen att kulturen förpestas av en förtryckande politisk korrekthet. 

Rubriken ”Vad får man egentligen säga nuförtiden?” och de förtryck Ohlsson fantiserar om ger det hela en parodisk touch. Det gör också den performativa paradox denna klagan ständigt demonstrerar: En Hakelius (Fokus 23 februari), en Linderborg (Aftonbladet 25 februari, 21 februari) och ett oräkneligt antal andra talföra skribenter till höger och vänster har nyligen berättat hur deras vänner och kolleger förtrycks och tystas av en kulturelitistisk mobb, medan de själva uppenbarligen utgör det modiga undantaget som ännu kan och vågar tala ut.

Det är en figur hämtad hos högerpopulister och andra gnällspikar. 

Ohlssons bidrag är en diskussion han för med sig själv om han egentligen får sätta upp sin komedi Mångfalden, som handlar om en medelålders stjärn-skådespelare som förlorar ett uppdrag när teatern hellre vill ha en kvinna av utomeuropeisk bakgrund i huvudrollen. Skådisen drar då på sig en burka och söker rollen. Han får den och gör succé. 

Mest synd är det om krönikören Staffan Heimersson, Ohlsson enda icke fiktiva case. Heimersson fick sparken på ett orättfärdigt sätt, tycker Ohlsson. Blott 82 år ung med mycket krut kvar i pennan

Ohlsson försäkrar att han inte vill driva med kvinnor
i burka, utan bara med ”den nervositet som plagget väcker i en vit och icke-burkig omgivning.” Men den löjliga i hans scenario är ju inte alls stjärnskådisen utan den teaterproducent som vill flytta på en vit man och ge plats åt en utomeuropeisk kvinna. Som exempel på nedtystning är detta inte så övertygande. Nervositeten verkar vara Ohlssons inför sin kommande uppsättning i höst i Stockholm. 

Nedtystad?


Bra då med andra, mer riktiga offer. Mest synd är det om krönikören Staffan Heimerson, Ohlsson enda icke fiktiva case. Heimerson fick sparken på ett orättfärdigt sätt, tycker Ohlsson. Blott 82 år ung med mycket krut kvar i pennan fick han, när han jämförde #metoo med Stalins terror upprepade gånger, lära sig att Aftonbladet inte lät honom skriva precis vad han ville.

Skandal? 

En krönikör får jobb för att hen kan engagera och föra fram åsikter som tidningen gillar. Det är lika chockerande som att Svenska Dagbladet inte anställer vänsterkrönikörer eller att Dagens Nyheter skulle avrunda kontraktet med den som börjar attackera liberalismen, håna en historiskt utsatt grupp och förneka ett väldokumenterat brott mot den. 

Men för Ohlsson är detta nära på totalitärt åsiktsförtryck, precis som protesterna mot nazister på bokmässan, #metoo och alla ”genus-, ras och klassmedvetna” skribenter och konstnärer som ”inte undersöker någonting i sina verk”. Det är dessa som tystar hans vänner, ”offentlighetens skarpaste hjärnor”.

Men inte Bengt förstås. Han gör faktiskt en särskild poäng av att han skriver längre och friare om (fiktiva) antagonister än någon annan.


Hans andra exempel är även det en skröna om ett förebådat anfall. Ohlsson delar en fantasi om en liten film som ännu inte skapats. Den skulle handla om en tjej som saknar de nyfikna blickar hon fick av omgivningen i sin förra relation med en svart kille. De fick henne att känna sig ”lite speciell”, låter han henne berätta. 

Ohlsson hävdar att han bara vill undersöka ”att man får ett visst återsken av den man är ihop med”. Men han anar och beklagar att om projektet genomfördes skulle han få kritiska frågor om vad han egentligen vill säga. Vilket tydligen är orättfärdigt, fast han själv både vet och inte vet svaret på den frågan: ”Jag har ingen aning. Jag vet bara med säkerhet att jag inte är ute i rasistiska ärenden.”

Skuggboxning.


Uppe på Mosebacke sitter en frilansskribent och skriver debattartiklar vars bränsle är orättfärdigheten i att han kanske kan komma att få kritik för teaterstycken som han kanske en dag offentliggör.

Ohlsson vill förstås inte alls undersöka relationer i största allmänhet. Energin ligger i att stycket berör ras-, och kulturblandade relationer och i fantasin om hur andra kan komma att uppfatta det. Det är ju bara så detta stycke finns, som en fantasi om ett kritiskt mottagande, i en artikel besatt av oron för att bli orättvist anklagad för att vara rasist. 

Vad är egentligen problemet? Att publik och kritiker kan hämta andra budskap ur de pjäser du tror du skriver?

Om du vet vad de handlar om i förväg är de ju inte så modiga undersökningar.  

Det var väl poängen?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.