I sorgen kan ”fel” låt få dig att brista i gråt i kön på Ica
Anna Andersson om vad som hjälper – eller stjälper – när man sörjer
För ett år sen lyssnade jag intensivt på Mattias Alkbergs då nya album Åtminstone artificiell intelligens. Allra bäst tyckte jag om Slavarna lyder inte. Den är skriven av Kjell Höglund och jag tolkar texten som någon som ser livet ljusna igen efter en lång depression. När Alkberg sjunger låter det som varm, ringlande honung.
Minnet är starkt för just då var min pappa väldigt dålig och till slut orkade han inte längre. Om ett par veckor, den 17 november, är det precis ett år sen han dog.
När någon nära just har dött rubbas ens tidsuppfattning. Han som var här nyss är borta – för alltid. Det är svårt att ta in och jag märkte att jag behövde fylla tiden med något för att märka att den gick. Jag behövde distraktioner som inte krävde för stor koncentration.
Första tiden funkade film och tv bäst. Det fick gärna vara något roligt, ett par avsnitt av The unbreakable Kimmy Schmidt eller filmen Bridesmaids – det var skönt att för en stund kunna skratta upp den där knuten i magen.
Läsning krävde just då för mycket fokus, med undantag för poesi, korta dikter. Där fanns också hjälp att få med att sätta ord på det jag själv kände, och någon slags tröst av att andra gått igenom samma sak. Bodil Malmstens Det är hjärtat stod i en hylla. Hon hade visserligen förlorat en livskamrat, inte en förälder, men: Det är inte de avlidna/som lider/det är de kvarblivna.
En bit in på det nya året kunde jag läsa längre och tog mig an Ariel Levys När reglerna slutat gälla. Den är självbiografisk och rent förfärlig; under en jobbresa i Mongoliet förlorar Levy barnet hon bär på och kort därefter både fru och jobb. Det låter hemskt men jag hade oväntat roligt i hennes sällskap.
Men musik är lurigt när man sörjer. Den går direkt på känslorna utan att passera intellektet. ”Fel” låt i hörlurarna kan få dig att brista i gråt när du helst låtit bli, som i kön på Ica eller på bussen. Alkberg fick vila, jag lyssnade mest på nya listor som Spotify satte ihop åt mig – de flesta låtar var för mig okända och saknade sålunda historia.
Nu, när vi närmar oss årsdagen och jag för första gången går till kyrkogården på Allhelgona och tänder ett ljus för pappa, har min kulturkonsumtion återgått till det normala. Plötsliga känsloöverfall kommer fortfarande men nu har jag ändå börjat lyssna på Alkberg igen. Slavarna lyder inte är precis så bra som jag minns den.
