Radikal höger på marsch
Petter Larsson om Afd – Tysklands första stora främlingsfientliga parti sedan andra världskriget
För första gången sedan andra världskriget har Tyskland ett framgångsrikt högerradikalt parti. Bara tre år gamla Alternative für Deutschland, Afd, sitter redan i en handfull delstatsparlament, väntas ta ytterligare platser i regionalvalen i dag och är med kring tio procent i opinionsmätningarna landets tredje största parti.
Precis som i alla andra jämförbara länder har här länge funnits en högerradikal opinion. Men Tysklands bittra historiska erfarenhet och den ständigt pågående bearbetningen av nazismen, i alla fall i de västra förbundsländerna, har effektivt satt stopp för allt som kunnat associeras med nazitiden. Högerextrema partier som DVU och NPD har aldrig varit i närheten av de framgångar Afd skördar.
Ska man förstå varför, måste man börja med det politiska landskapets förändringar, som skapat ett utrymme för högerradikal mobilisering.
Den första stora rörelsen kom med Gerhard Schröders röd-gröna regering, som de första åren på 2000-talet gick kraftigt till höger och i praktiken genomförde många av de reformer borgerligheten länge drömt om: sänkta pensioner, en arbetsmarknadspolitik som pressade fattiga och arbetslösa till bristningsgränsen och stora skattesänkningar.
I den andra stora rörelsen klev Angela Merkels kristdemokrater sedan in mot mitten, och samregerade under två perioder, 2005-2009 och från 2013 till i dag med Socialdemokraterna.
Samma fenomen kan vi se på andra håll. I Sverige accepterade socialdemokratin under 90-talet mycket av de nyliberala dogmerna, vilket följdes av de Nya Moderaternas kliv mot mitten. I Storbritannien följdes Tony Blairs högervridning av Labour av David Camerons mjuka konservatism.
I alla tre fallen har vi fått en situation där höger-vänsterkonflikten om fördelning avtagit kraftigt – de dominerande partierna är nästan som tvillingar – vilket inneburit att de politiska striderna i stället allt mer utspelas längs konfliktaxeln liberal-konservativ.
I stället för att bråka om skatter, privatiseringar och omfördelning, bråkar vi om könskvotering, nationell identitet och asylpolitik.
Samtidigt har de traditionellt konservativa partierna mjukats upp och accepterar i varierande grad sådant som jämställdhet mellan könen, hbtq-rättigheter, en generös invandringspolitik och miljöhänsyn.
En inte obetydlig minoritet väljare med konservativa värderingar saknar då representation, vilket öppnat ett politiskt utrymme för SD, Ukip respektive Afd.
Men det räcker inte med ett utrymme. Det måste finnas ett valbart parti också. Det krävdes två kriser för att skapa det.
Den första var eurokrisen. Afd grundades som ett chauvinistiskt, eurokritiskt parti, som framför allt vände sig emot att Tyskland skulle betala för de påstått lata grekerna. De ekonomiskt svagare sydstaterna borde lämna euron. Solidaritet fungerar inte i vare sig Europa eller mellan de tyska delstaterna, som en av grundarna, den blivande EU-parlamentarikern Beatrix von Storch, förklarade på en pressträff inför valet 2013.
Partigrundarna var akademiker, ekonomer och journalister, ofta med en bakgrund i det lilla nyliberala partiet FDP eller i kristdemokratin. Professorspartiet, blev den populära beteckningen.
Man attraherade förhållandevis välutbildade väljare med hyggliga inkomster, men också en hel del av de allmänna missnöjesväljare – inte minst från vänsterpartiet Die Linke – som ständigt är på drift mellan nya partier eller som tidigare inte röstat alls.
Även om partiet redan tidigt på ett illa dolt sätt flirtade med främlingsfientliga väljare, var det svårt att beslå dem med extremism. Programmet var marknadsliberalt och värdekonservativt. Nazianstrukna medlemmar uteslöts. Det här skulle vara ett anständigt, valbart alternativ.
Den antifascistiska rörelsen gnisslade tänder: den vanliga metoden att avslöja motståndarnas kopplingar till extremhögern fungerade dåligt.
Med ett par snabba valframgångar, där man bland annat tog sig in i EU-parlamentet, och ökat fokus på invandringen förvandlades Afd snabbt till en tummelplats för den tidigare hemlösa högerradikala opinionen, som kunde projicera sina drömmar på det nya succépartiet.
Det är lite som om Junilistan hade invaderats av sverigedemokrater och skånska högerpopulister.
Professorspartiet blev en trojansk häst för rasisthögern.
Den mer liberalt sinnade ledningen utmanades snart öppet av de växande högerkrafter, som helt korrekt insett att ett akademiskt eurokritiskt parti aldrig skulle kunna bli lika populärt som ett folkligt, nationalistiskt och främlingsfientligt.
Det är ett exempel på den konvergens som pågår inom radikalhögern i Västeuropa. De partier som kommer ur den fascistiska rörelsen, som Sverigedemokraterna och Front National, tonar ner sin rasism och putsar på den demokratiska fasaden. De som kommer från den högerpopulistiska traditionen, som Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, brittiska Ukip och just Afd är omvänt tvungna att skita ner sig med främlingsfientlighet för att vinna stöd.
Det är invandringen, ständigt invandringen, som är vägen till folkets hjärta.
Under partikongressen i Essen i juli förra året kom den stora interna uppgörelsen. Högern vann maktkampen. Partiledaren Bernd Lucke och flera andra ledande politiker lämnade partiet och tog delar av den liberala flygeln med sig.
”Vi har skapat ett monster, ett NPD-light” kommenterade den före detta vice ordföranden Hans-Olaf Denkel.
Afd förlorade i ett slag sin salongsfähiga legitimitet och såg nu närmast ut som den muslimfientliga Pegida-rörelsens partipolitiska gren. De politiska förståsigpåarna dömde dem till en ökenvandring utan framtid.
Men så kom flyktingkrisen som en skänk från ovan. Plötsligt stod partiets huvudfråga, invandringen, högst på den politiska dagordningen och partiet kunde kassera in ökat stöd från nya väljargrupper, som oroades över Tysklands generösa asylpolitik. Andelen arbetare, yngre och väljare från de östtyska delarna ökade.
Om den tyska extremhögern alltid främst bestått av unga, fattiga, lågutbildade män från framför allt de östra förbundsländerna, så attraherar Afd snarare dem som står ett snäpp upp på den sociala stegen. Det är på många sätt medeltyskar: hygglig utbildning, hyggliga inkomster, fasta jobb. Det har inte själva drivits i fattigdom av de etablerade partiernas politik för låga löner och stärkt konkurrenskraft – men de fruktar att de står näst på tur.
På några viktiga punkter skiljer de ut sig tydligt. Två tredjedelar av väljarna är män. Och de är djupt pessimistiska. Medan bara två procent av tyskarna anser att landet utvecklas i fel riktning, är siffran för Afd-anhängarna 96 procent. 78 procent tror att ekonomin kommer att gå sämre och 40 procent är missnöjda med sina egna levnadsvillkor. Det är dubbelt så stora andelar som bland tyskarna i allmänhet. 100 procent – ja alla – av Afd-anhängarna uppger att de är oroliga för flyktinginvandringen och bara tio procent tror att flyktingarna kan integreras väl. Motsvarande siffror för normalbefolkningen är ungefär 50 procent (Forsa, december 2015).
Dessutom har Afd mycket starkare stöd i de östra förbundsländerna. Det har förmodligen sin bakgrund i den förhållandevis dystra sociala och ekonomiska situationen – risken att falla ner i fattigdom är mycket större här – men också, möjligen, i att invandringen till öst historiskt varit liten och därför uppfattas som särskilt ny och hotfull.
Materiellt har Afd föga att erbjuda de oroliga. Man står för mer marknadstänkande, platt skatt och hårda tag mot de arbetslösa, man motsätter sig lagstadgade minimilöner och menar att en hög arbetslöshet i själva verket kan vara bra för näringslivet.
Men för dessa väljare handlar politik uppenbarligen inte främst om ekonomi. De röstar, som så ofta är fallet med den nya radikalhögern, på ett slags krigsretorik, där ”våra” värderingar och ”vår” livsstil är under hot från den ”politiskt korrekta” eliten, ”böglobbyn”, ”islamiseringen” och ”Pinocchio-pressen”.
Det är de senaste 40 årens liberalisering av samhället – antirasismen, feminismen, toleransen – som här möter sina kontrarevolutionärer.
Och de sväljer allt som stryker deras rädsla medhårs.
Precis som Sverigedemokraterna – minns järnrörsnatten – kan Afd-politikerna säga nästan vad som helst utan att förlora stöd. Politikens normala lagar gäller inte dem.
Björn Höcke, partiets starke man i Thüringen, talar i biologiskt rasistiska termer och hotar med att Afd är den ”sista fredliga chansen” för Tyskland att byta kurs.
Partiet föreslår att alla flyktingar som kommer landvägen till Tyskland ska avvisas.
Partiledaren Frauke Petry säger att polisen ska skjuta skarpt mot flyktingar som illegalt tar sig över gränsen, och Beatrix von Storch förtydligar att det även gäller barnfamiljer.
Och siffrorna går stadigt upp.
Eftersom flyktingpolitik och integration säkerligen kommer att dominera den tyska politiska debatten ända fram till valet 2017 är risken uppenbar att de rädda männens svartsyn kommer att bära partiet hela vägen till förbundsdagen. Tyskland är inte längre det lysande undantaget från den högerradikala våg som svept över Västeuropa de senaste två decennierna.
