Jorden går under om och om igen

Apokalyps är tema på Göteborgs filmfestival

Scen ur Benedikt Erlingssons isländska spelfilm ”Woman at war”.

Den lilla byn Newtok, Alaska, håller på att försvinna. För varje år eroderar mer och mer av den lilla landtungan och husen riskerar att rasa ner vid nästa höststorm. Drygt 300 invånare, varav den absolut största majoriteten tvångsinflyttad nomadisk ursprungsbefolkning, lever i ett limbo.

I filmen Losing Alaska konstateras gång på gång två saker: byn rasar på grund av klimatförändringarna. Permafrosten tinar, vattennivån höjs och vädret blir våldsammare – och inget har gjorts eftersom byn snarare tillhör tredje världen än den första: fattiga människor utan inflytande, som måste koka sitt vatten.

Losing Alaska ingår i Göteborgs filmfestivals huvudtema Apokalyps. Det är en rakt berättad, varsam och solidarisk dokumentär, precis som Welcome to Sodom, som handlar om ett sopberg, nästan en egen stad, Agbogbloshie utanför Accra i Ghana – även kallad Sodom – och människorna som bor, eller jobbar, där.

Förra året innebar, på grund av en onaturligt het sommar, stora skogsbränder och en skolstrejkande Greta Thunberg, ett obekvämt men nödvändigt klimatuppvaknande. Så nog ligger temat Apokalyps rätt i tiden.

Å andra sidan har filmbranschen älskat jordens undergång hur länge – och hur passionerat – som helst: The Road, Day after tomorrow. Efter katastrofen-filmer, zombiefilmer, kärnkraftsolyckor, etc etc. Är vi besatta av undergång, i fiktiv form? Så besatta kanske så att det inte riktigt gör så stor skillnad att fattiga afrikaner förgiftas av den rika världens elektroniksopor, när överflödets konsekvenser når Accra? Eller att någon perifer by rasar ner i havet?

Apokalyps betyder egentligen inte undergång, utan uppenbarelse, avslöjande. Det krävs med andra ord mer apokalyps för att undvika apokalyps. Men i fiktionens värld handlar det oftast om annat.

En som försöker både hindra miljöförstöring och upplysa sina medmänniskor är huvudpersonen, Halla, i isländske Benedikt Erlingssons spelfilm Woman at war. Hon är en frifräsande klimatterrorist, som bekämpar den giftiga aluminiumindustrin med alla till buds stående medel.

Ensam på jorden i ”In my room”.

Större delen av filmen är hon i princip jagad. Ändå är den en humoristisk film, som med eleganta medel förmedlar hopp och förtvivlan i lika delar. Klimatförnekelsen odlas när skickliga kommunikatörer lyckas förvanska hennes relativt enkla miljöbudskap till att bli en uppmaning till terror på IS-nivå.

Woman at war bjuder också en blinkning till gamla dogmafilmer, med orkestrar och körer på omöjliga platser. Den bjuder så mycket av kreativ glädje att det där apokalypstemat och undergången och miljön blir något som, ja, kommer att ordna sig. Och det låter ändå fab.

Ordnar sig gör det inte för det olyckliga paret i Antonio Tubléns Zoo. Här har ”smittan” tagit över, zombier dominerar gatorna och de ännu osmittade barrikaderar sig hemma. Så också vårt par, som tack vare dessa nya prövningar kommer närmare varandra och till slut faktiskt blir kära igen. Undergången är en fond för en kärleksfilm, som under vägen också den är absurdistiskt rolig. 

Humor är möjligen den korrekta katastrof- och ångesthanteringen. Det verkar onekligen så om jag ska döma utifrån mitt snäva urval. Roliga spelfilmer, dokumentärer fulla av allvar. Men också: människor som samarbetar. Fiktion är fiktion, men faktum är att samarbete betyder överlevnad också i verkliga världens tips och råd bland vattendunkar och vevradioapparater.

Samarbete utmärker däremot inte tidernas mäktigaste postapokalyptiska epos, Harry Martinsons Aniara. Här har människan inte bara förstört jorden, oklart på vilket sätt, genom att vara sin egen största fiende. Hon fortsätter vara det ombord på väg mot evigheten. Filmen Aniara, som haft premiär på Göteborgs filmfestival och går upp på biograferna på fredag, störs en del av en styltig dialog men som ångestframkallare fungerar den minst lika bra som originalet – jag har svårt att tänka mig något värre än att sväva i rymden resten av livet.

”Aniara” efter Harry Martinsons epos.

Drömmen om en oförstörd jord är på Aniara samma dröm som Halla i Woman at war drömmer: det är naturnärheten, fåglar, sjöar, barfotapromenad i mossa. Något av en kliché men begriplig om det är självaste jorden som ska gestaltas. Men längtan är väl lika mycket till andra levande människor, till en möjlig framtid.

Den tanken bygger tyska filmen In my room, där huvudpersonen Armin vaknar en morgon och är ensam. Alla levande människor har försvunnit, alla utom han. Det hela utvecklas till en Robinson Crusoe-historia men är också Aniara inverterad. Jorden finns, orörd. Framtiden behöver inte bli katastrofal. Rymdens ödsliga ensamhet tillsammans blir i In my room samverkan med djur och natur, en sorts Eden om man vill. Nystart för en människa som bedöms som misslyckad i den vanliga konkurrensvärlden.

Filmer som behandlar ett undergångstema, både dokumentärer eller spelfilmer, är av nödvändighet civilisationskritiska. Och det råder inget tvivel om vad som kritiseras: överflödet, slöseriet, den ständiga tillväxten, kapitalismens oförmåga att skapa annat än varor och vinst. Vissa skrattar hela vägen till banken – andra fnissar skräckslaget framför zombiefilm.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.