Konspiration

ANN CHARLOTT ALTSTADT läser om mordet på Palme - och frågar hur länge ett helt land kan ljuga för sig självt

Hur knäpp är man om man tror på en konspirationsteori? Hur knäpp är man om man låter bli att pröva tanken? Det är nu 20 år sedan Olof Palme sköts på öppen gata. Mordet är fortfarande olöst och det är knappast troligt att förövaren var en kaotisk narkoman vid namn Christer Pettersson, som mördat på impuls.

I den här boken har Lars Borgnäs samlat de trådar han dragit i under 1980-1990-talet, i radioprogrammet Kanalen och

tv:s Norra Magasinet (tillsammans med Tomas Bresky): här finns fakta som leder bort från teorin om den ensamma

galningen - men som lättvindigt avfärdats eller aldrig utretts.

För mig som följt Borgnäs granskning av den extremt enkelriktade polisutredningen finns här inte så mycket nytt - men det är chockerande att möta uppgifterna igen. För att få lugn i själen har jag nästan gått med på att Christer Pettersson är skyldig och jag måste avbryta läsningen för att kamma håret, dammsuga, koka bönor, glo på snöfallet genom fönstret, vad som helst för att slippa ta i frågan.

För vad ska man göra med insikten att Sverige är ett land som troligtvis hyser en konspiration som har tagit livet av en statsminister, att de skyldiga fortfarande går fria och att landets poliser antingen är klantskallar eller djupt korrumperade?

För att skydda mig själv har jag med åren skapat en fantombild av Lars Borgnäs som en galen privatspanare. Men lugnt och sakligt punkterar han polisutredningen och försöker själv följa upp indiciekedjan i det han kallar landsförrädarspåret. Jag hade nästan börjat inbilla mig att de regelbundna mötena där högerextrema militärer och poliser ventilerade sitt Palmehat var en sorts vandringsmyt. Men så är inte fallet.

Säkerhetspolisen var informerad och det finns en dossier i utredningen, men ingen har kartlagt nätverken eller förhört om något annat än alibi. Jag hade börjat tro att iakttagelserna av walkie-talkiemän i Stockholm under mordnatten och alla vittnesuppgifter som pekar mot att mordet var planerat och att spåren vandrar in mot polis och militär var utredda och på logiska skäl avfärdade. Men så är inte fallet.

Jag kommer ihåg den dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebros och åklagaren Anders Helins dumklena insatser i Norra Magasinet där Ölvebros favoritmotivering för att inte driva andra spår än Christer Pettersson var att de bara var hypoteser. Bara det borde utlösa rikslarm - chefen för århundradets viktigaste polisutredning vet inte vad en hypotes är eller hur man ska handskas med sådana!

1994 deklarerade Ölvebro triumfatoriskt att nu var mördaren fast eftersom man hade fått en gärningsmannaprofil av FBI. Alla som läser deckare vet att ingen kan bli fälld på grund av en sådan profil. Dessutom visar Borgnäs hur utredarna underlåtit att leverera relevant information till de amerikanska profilerarna, exempelvis att Olof Palme även internationellt var en extremt kontroversiell politiker.

Till och med för oss som var med på den tiden är det svårt att erinra sig hur massivt och blint Palmehatet var med dess förryckta och av så många accepterade personförföljelse. Enligt ryktena var Palme en sinnessjuk narkotikamissbrukare och min egen pappa trodde på allvar att Palme skulle sälja Sverige till Sovjetunionen - en farhåga han delade med högerextrema kretsar inom polis, militär och näringsliv. De hade rätt på en punkt.

Sveriges utrikespolitik stod och föll med en person, som den amerikanske biträdande utrikesministern Richard Burt har uttryckt det: "Efter Palme fanns det inte längre någon svensk global politik."

De som stod bakom mordet anser antagligen att de gjort Sverige en stor tjänst. Mot konspirationsteorier brukar det hävdas att medlemmarna inte kan hålla tyst över tiden. Men Borgnäs pekar på att leden sluts när medlemmarna drivs av stark ideologisk övertygelse och att benägenheten att prata bredvid mun är beroende av huruvida gruppen utsatts för stark press ifrån exempelvis medier och polis. Han räknar upp en lång rad planerade mord på politiker, exempelvis den belgiske vice premiärminister André Cools, som sköts 1991: där kunde konspirationen avslöjas först efter tio år, tack vare familjens påtryckningar på polisen.

Men i Palmes fall är de anhöriga övertygade om att rätt man fälldes i tingsrätten och medierna fortsätter att sprida desinformation från polisutredningen, exempelvis att vapnet är en Smith & Wesson 357 Magnum - fast det lika gärna kan vara en kaliber 38 mm. Att utredningen låst sig i vapenfrågan beror bara på att Christer Pettersson troligen hade haft kontakt med vapentypen.

Medierna har också accepterat

Lisbet Palmes tvärsäkra utpekande av Pettersson vid konfrontationen två år efter mordet. Men det står nästan utom allt rimligt tvivel att hon inte kan ha sett mördaren och att hon först beskriver ett annat vittne till mordet, en person som befann sig bakom makarna Palme. Hennes vittnesmål förändras också över tid och eftersom utredningen tog förödande hänsyn till hennes krav på integritet finns ingen dokumentation om hur hon ställde sig till utseendet på det hundratal andra påtänkta gärningsmän hon fick se på bild.

Slutligen, efter det att dåvarande riksåklagaren

Jörgen Almblad gör den historiska dundertabben och informerar Lisbet Palme att man har en misstänkt och att han är alkoholist, pekar hon ut Pettersson med just de orden: Det syns vem som är alkoholist. Det gjorde det också, eftersom polisen inte brytt sig om att inkalla några andra

A-lagare till vittneskonfrontationen.

Denne Pettersson utgör förstås en tröst för alla oss som inte vill att Sverige ska vara ett ställe med nazipoliser, och paranoida militärer. Alla som vill att det ska vara

lagom galet när en statsminister skjuts. Men hur mycket och hur länge kan ett helt land ljuga för sig själv?

Reportage

Ann Charlott Altstadt

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln