IB var på riktigt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-28

Kjell Östberg om försöken att mörka socialdemokratins skuld i spionaffären

Hamnar IB-affären i ett helt nytt ljus nu? Var den i själva verket en beställning från KGB? Framträdande socialdemokrater och avslöjade IB-agenter hoppas på revansch. Men de lär hoppas förgäves.

1973 avslöjade Jan Guillou och Peter Bratt den militära underrättelseorganisationen IB. De beskrev en spionverksamhet som bedrev övervakning mot radikala grupper och fackföreningsmedlemmar i Sverige. De visade att IB arbetade med agenter i vänstergrupper och solidaritetsrörelser, som bland annat gjort inbrott på FNL-kontor. Utrikes lyfte de fram IB:s aktiviteter i Mellanöstern, där man hävdade att IB samarbetade med israelerna och bland annat skulle ha hjälpt till med att genomföra inbrott mot arabiska ambassader.

Det som gjorde avslöjandena extra känsliga var att Bratt och Guillou kunde visa att IB hade de intimaste kontakter med det socialdemokratiska partiet. IB:s chef var Olof Palmes ungdomsvän Birger Elmér.

Regeringen gick snabbt ut med kraftfulla dementier, Palme talade nedlåtande om gossar som läst för många indianböcker. Avslöjarna dömdes till årslånga fängelsestraff samtidigt som IB gick fri. Likafullt var IB-affären Guillous och Bratts triumf och det socialdemokratiska etablissemangets stora nederlag. Redan då var misstron mot regeringen djup och välgrundad.

Genom Säkerhetstjänstkommissionens grundliga genomgång vet vi att de i allt väsentligt hade rätt. Kommissionen, som hade själve riksmarskalken som ordförande, visar övertygande i sina rapporter hur IB hade sin bakgrund i 50-talets kalla krig, där två intressen sammanföll. För att tillhandahålla avancerat krigsmaterial krävde USA att Sverige kunde garantera att inga kommunister arbetade inom de känsliga delarna av industrin. Samtidigt hade socialdemokraterna i det fackliga arbetet intresse av att övervaka kommunister.

Från 1958 genomfördes med hjälp av ett stort antal socialdemokratiska funktionärer på central och lokal nivå en systematisk länsvis registrering av radikala arbetare. Gränsen mellan IB och partiets arbete sattes stundtals ur spel, heter det. Under 60-talsradikaliseringen var det regeringen som ville fortsätta att övervaka FNL:are och strejkande arbetare – frågan är om man inte borde tala om en verksamhet i militär regi, skriver kommissionen.

IB-affären är ett av de mörkaste kapitlen i socialdemokratins historia och de fick betala ett dyrt pris för det. Och var och en som i?dag försöker fiska i grumliga vatten bör lyssna till kommissionens slutord: Styrkan i IB-frågan beror på kopplingen mellan IB och partiet. Väl medvetna om kopplingen har denna ihärdigt förtigits av ledande socialdemokrater.

Få vet mer om förtigandets faror än Jan Guillou. Avslöjandet av IB-affären förblir utan tvekan en av vår tids viktigaste journalistiska bragder. Dess betydelse begränsar sig inte till IB. Utan avslöjandet 1973 – och socialdemokraternas usla krishantering – hade det aldrig blivit någon Säkerhetstjänstkommission 25 år senare och vi hade fortfarande inte vetat omfattningen av registreringen och svartlistningen av hundratusentals vietnamaktivister och radikala arbetare, i huvudsak utförda av socialdemokratiska regeringar.

Men Mona Sahlin har inget lärt. ”Tala om vad du skrev”, säger hon förmanande till Guillou (Expressen 26 oktober). En djärv uppmaning, med tanke på vad den svenska socialdemokratin har att dölja. Eller menar Sahlin att vi från och med nu kan räkna med samma öppenhet när det gäller hennes partis relationer till främmande makter?

När får vi veta vad Palme sa när han enligt USA:s ambassadör samarbetade ”på alla tänkbara sätt” i början av 1950-talet? När får vi veta vad LO:s ordförande Arne Geijer – ”utan tvekan en av de bästa vänner USA haft” – berättade när han med andan i halsen rusade från utrikesnämndens hemliga sammanträden eller Socialistiska internationalens möten till bjudluncher på ambassaden? Eller Tage Erlander när han infann sig för en uppsträckning efter Palmes Vietnamtal 1968.

Faktum är att vi vet mer än vad Mona Sahlin nog vill och tror – men det beror inte på att partiet lagt några kort på bordet utan på att ambassadörernas rapporter hem numera kan läsas på National Archives i Washington. Nu vet vi att Palme namngav studentkamrater för kommunistsympatier – och de fördes omgående, med telefonnummer och allt upp på den lista av 10?000 misstänkta kommunister som amerikanarna förde. När får vi veta hur många av dessa som kom från IB? Och vad skulle hänt med dem i händelse av att det kalla kriget blivit varmt?

Ska nu historien skrivas om? Ska övervakarna rehabiliteras och avslöjarna, som redan fängslats och dömts åter löpa gatlopp? I går gav Henrik Berggren på Dagens Nyheter sitt bidrag genom att försöka kasta ”psykologiskt ljus” över händelserna. IB-affären reduceras till personliga besvikelser. Palmes angiveri blir ”kohandel med en demokrati” medan Guillou ”ger sig i lag med en diktaturstats säkerhetstjänst”. När Palme, insnärjd i sina egna lögner, som statsminister offentligt angrep de fängslade journalisterna och påstod att de förläst sig på indianböcker, ifrågasätter Berggren om man enbart ska se det som kritik. Palme stod ju skönlitteraturen och poesin så nära.

Men någon historieförfalskning är inte längre möjlig. IB-affären var varken en pojkbokshistoria eller vänsterextremisters attack på det demokratiska samhället. Den var toppen på ett isberg där socialdemokratiska regeringar under decennier, allt för ofta med odemokratiska metoder, övervakat och trakasserat hundratusentals antiimperialister, fredsaktivister eller fackligt aktiva utan partibok (och även ett antal med). Men IB-affären var också, trots domarna, en seger för yttrandefriheten. Därför: Mörklägg inte – återigen – en redan alltför mörk historia.

Kjell Östberg
Professor i historia på Södertörns Högskola