Corbyn lever farligt
Olle Svenning om partiledarens kamp mot klassföraktet och den skakiga vägen till ett mer stabilt Storbritannien
England tycks ha det svårt med sina relationer till Europa: först Brexit, sedan nederlaget mot Island i det annars ohyggligt tråkiga fotbolls-EM.
Europa har dock inte lagt totalt mörker över engelsmännen. I maj vid filmfestivalen i Cannes vann regissören Ken Loach Guldpalmen med sin film I, Daniel Blake, en berättelse om en snickare i 60-årsåldern, drabbad av hjärtinfarkt. Han tvingas för sin ekonomiska överlevnad in i det människoförnedrande sociala system som Margaret Thatcher och Tony Blair skapat för att disciplinera också de mest utsatta.
Loachs tacktal kan användas som en kommentar till EU-omröstningen: ”När det finns förtvivlan, så utnyttjas den av högerextremister. Vi måste säga att en annan värld är möjlig.”
Med den formuleringen ställer han också frågor till det Labourparti han en gång var medlem i: vill ni skapa ett annat, mer solidariskt samhälle?
Labour bär på traditioner som skiljer sig från andra socialistiska partier. Marxismen fick aldrig något fäste i arbetarklassen, trots att Karl Marx och hela hans familj bodde i London i många år. Brittisk arbetarrörelse var tidigt bunden till socialistisk kristen etik, till klassammanhållning och till det som kallas ”den moraliska ekonomin.” Den som kan acceptera ett visst mått av kapitalism, förutsatt att den ryms inom någorlunda anständiga sociala gränser. Allt detta skildras i historikern E P Thompsons mäktiga verk The Making of the English Working Class.
Den brittiska arbetarklassen var, som det brukar heta, en klass i sig själv; den försvarade sin livsstil mot motståndare, mot den härskande klassen, mot överklassens förtryck och moralregler. Den fann sig i någon mån tillrätta i det ”One Nation Society” som de konservativa en gång försvarade.
Förnöjsamheten attackerades efter krigsslutet av dramatiker som John Osborne, som med uttrycket ”A Sense of Outrage”, sammanfattade en ung, desperat generations vrede mot stagnation och klassamhälle. Hela den väldiga strömmen av filmer, romaner och dramatik – diskbänksrealismen – skildrade kärleksfullt arbetarklassen men uthärdade inte dess underordning och passivitet. En dramatiker ur samma generation, Arnold Wesker, skrev om det nya Jerusalem; det som arbetarklassen skulle bygga.
Labour vann regeringsmakten men inte mycket hände; teknokraten Harold Wilson moderniserade det gamla museala landet en smula, men inget mer om man bortser från att den nya kritiska vänstern under tiden växte sig starkare och att New Left Review blev oundgänglig för många av oss. Något samarbete med Labour skapade tidskriften dock aldrig.
Labour har annars varit som mest framgångsrikt när partiet och den breda fackliga rörelsen kunde alliera sig med den akademiska världen, med progressiv medelklass, ibland politiskt liberal. Det var så, efter krigsåren, som Keynes radikala ekonomiska teorier och Beveridges modell för ett välfärdssamhälle kunde omvandlas till Labour-regeringens politik. Partiet tog till vara R H Tawneys folkbildningsprojekt och påverkades av hans moraliskt inspirerade kapitalismkritik.
Samarbetet har alltid varit skört: klassintressena har stått mot den sociala teknokratin. Den moraliska ekonomin har utmanat anpassning till den liberala ekonomins krav. De oresonliga kampmetoderna från facket har ibland malt sönder Labourregeringar.
Till slut stängde Tony Blair det som kan kallas Labours öppna hus.
Han förenade sig för all del med en vetenskapligt högt kvalificerad gestalt som Anthony Giddens men ambitionen var att mer eller mindre krossa den fackliga rörelsen för att vinna medelklassen. Traditionellt har socialdemokratiska partier strategiskt försökt förena arbetarklass och medelklass. Blairs recept var att vinna medelklassen genom att överge arbetarklassen. Därmed inleddes Labours förfall. Partiet blev för en tid en framgångsrik valmaskin, en period också något reformistisk, men med tiden blev det en själlös variant av Margaret Thatchers parti. De fackliga fri- och rättigheterna slogs sönder, det sociala skyddsnät som gav arbetarklassen en viss materiell frihet trasades i bitar. Den traditionella pacifismen och motståndet mot kärnvapen ersattes av Blairs lojalitet mot USA:s krig i Mellanöstern. Han ljög systematiskt om kriget och vilseförde parlamentet.
Blair-regeringen ersatte den moraliska ekonomin med den grövsta och mest primitiva nykapitalism. Berika er, ekade Blair efter den reaktionäre franske premiärministern François Guizot. Mänskliga värden ersattes av renodlat ekonomiska. När ett samhälles enda kalkyler är ekonomiska, försvinner friheten, som min favoritliberal Ralf Dahrendorf uttrycker saken.
Efter Blair-epoken blev den akuta frågan: När slits partiet definitivt sönder? Hur skulle det vara möjligt att ena ett parti där många inom partiledningen nått sina positioner genom Blair-lojalitet och där samtidigt en växande medlemsopinion kräver grundliga reformer av partiets politik? Att helt enkelt återskapa Labourpartiet.
Medlemmarna valde med överväldigande majoritet Jeremy Corbyn att leda reformarbetet. Valet har kritiserats som manipulerat; men det följde helt enkelt en numera helt normal process. Numera utser medlemmarna vänsterledare; det gäller i Frankrike, Italien och Spanien. Partiledning och riksdagsgrupp har berövats sina tidigare veton.
Corbyn bär med sig mycket av den brittiska vänsterns historia: aktivist mot kärnvapen och kolonialism, skepsis till Nato och EEC, respektfull för den ibland stränga, något puritanska moral som burit upp labour-rörelsen. Han är också en levande protest mot den ledarkult som dominerade Blair-epoken.
Men kritikerna säger: Corbyn är hopplöst omodern. Det är delvis sant; Corbyn kan klassificeras som en konservativ radikal – en klassisk labourhållning, skapad redan av William Morris, den konservative socialistiske revolutionären vars tapetmönster numera dekorerar många borgerliga hem.
Kritiken mot vår tids moderna, teknologiskt avancerade och nyglobalistiskt expansiva kapitalism, vilar på solid grund. Den moderna kapitalismen skapar massarbetslöshet, svindlande inkomst- och förmögenhetsklyftor, ekologiska katastrofer, bygger dödliga barriärer mot flyktingar och fyller storstäderna med fattigghetton.
Detta skapar den förtvivlan Ken Loach talar om.
Corbyn tar den på allvar; han hånar inte människorna i periferin eller i social nöd, han omyndigförklarar inte de många som är den moderna kapitalismens offer. Corbyn bekämpar det klassförakt som är så skräckinjagande utbrett i vår tid.
I den långa anklagelseakten mot Corbyn står skrivet: Han bekämpade inte Brexit. I själva verket argumenterade han exakt likadant som den europeiska fackföreningsrörelsen, ETUC, där 39 länders fackliga centralorganisationer ingår: Det är olyckligt om EU slits sönder, men för att unionen ska vinna folkligt förtroende måste den ändras i grunden: ekonomiskt, socialt, demokratiskt. Kanske lyssnar EU-apparatens ledning; det hade den inte gjort utan Brexit.
Med Corbyns politik kan Labour aldrig erövra parlamentet, så lyder en annan anklagelse. Som om någon kan förutse den parlamentariska framtiden i det Storbritannien, som ramlar sönder likt Italien efter de stora korruptionsaffärerna på 90-talet.
När jag hör dessa prognoser från experter och journalister, beväpnade med senaste opinionsmätningen, återvänder jag till statsvetarprofessorn Richard Tucks nyutkomna studie The Sleeping Sovereign. Vad händer när den sovande suveränen verkligen vill utöva sin makt och sina rättigheter?
Kommer, måste man fråga sig, en avancerad demokrati att vara tillåten? Det finns alldeles för många maktens röster som mullrar om att demokratin måste begränsas, folkomröstningar hejdas och experternas samhälleliga kontroll ökas. Maktens ängslan för demokratin, inskriven i EU-konstitutionen, finns också inom de politiska partierna, alltmer kaderpartier än folkliga partier, alltmer lika varandra.
Kartellpartier, som statsvetare kallar dem. De turas om att regera men för i princip samma politik.
Corbyn-exemplet måste te sig en aning hotfullt. Han har ju nått sin position genom medlemsstöd och med honom fortsätter Labourpartiet att växa, organiserat i olika stödorganisationer, Momentum är en sådan. Ett Labour som lär mer av Podemos än av Tony Blair.
Klart att Corbyn och hans anhängare lever farligt och måste oskadliggöras.
Labours parlamentsledamöter ska sköta den uppgiften och de har förberett sin kupp sedan Corbyn valdes till partiledare. Corbyn kallas en man från det förflutna och det är klart han är, på ont och gott.
Men vad ska man säga om hans motståndare? Ta Hilary Benn, skuggminister som avsattes av Corbyn. Benn var en av det olagliga Irak-krigets främste aktivister och han fortsätter att rättfärdiga det krig som krävt hundratusentals offer, drivit miljoner i flykt och underblåst vår tids väldiga krig.
Det är sannolikt omöjligt att överbrygga motsättningarna mellan det som Hilary Benn representerar och det som Jeremy Corbyn företräder. Kanske spricker Labourpartiet som det gjorde en gång på 80-talet.
Ingen större skada skedd.
Någon gång är det dags att städa partiet, som Hjalmar Branting sa.
