Asylrätten är ingen nådegåva
Det som förändrats sedan andra världskriget är flyktingarnas ursprung
Asylrätten måste avskaffas. I stället ska en speciell volymkommission i gammal god svensk samarbetsanda sätta ett tak på hur stor invandring Sverige ska ha.
Det föreslår ekonomen Lars Calmfors, i en artikel i Dagens Nyheter (30 mars). Därmed tar denne mäktige opinionsbildare, som haft maktens öron i årtionden, ett kliv till höger om Sverigedemokraterna, som faktiskt aldrig öppet förespråkat att Sverige skulle lämna FN:s flyktingkonvention.
Calmfors argument är de gamla vanliga: flyktingarna kostar för mycket, de för med sig kriminalitet och dåliga skolresultat, de har en unken kvinnosyn och är för religiösa. Därför får de inte bli för många.
Vi tar de principiella invändningarna först. Ett tak innebär att asylrätten upphör att vara en individuell rättighet och förvandlas till nådegåva som staterna enligt eget godtycke kan bevilja eller ej. Det är en så dramatisk tanke i ett liberalt samhälle att det är svårt att tro att Calmfors tänkt den till slut. Skulle han resonera likadant likadant om andra rättigheter?
Nu är brottslingarna så många, att vi struntar i det här med rättegångar. Ska verkligen varje barn ha rätt till skolgång, fattar ni vad det kostar? Tortyrförbudet är en anakronism som infördes i fredstid, men nu är vi ju i krig.
Men med asylrätten går det tydligen bra.
Flyktingkonventionen utformades nämligen, skriver Calmfors, ”inte för att hantera situationer av dagens slag och borde därför förändras.”
Det har han rätt i, men på ett mindre smickrande sätt för volymkontrollanterna. Det finns ju två avgörande skillnader mellan läget strax efter andra världskriget, då konventionen förhandlades fram, och i dag. Då var miljoner européer på flykt. Nu är det asiater och afrikaner. Varför de skulle förvägras de rättigheter européerna efter kriget gav sig själva är svårt att se, med mindre än att man är beredd att hävda att deras människovärde på något vis är mindre.
Den andra skillnaden är att Europas länder i dag är oändligt mycket rikare och mer välorganiserade än då. Det talar ju, om något, för en mer generös asylpolitik.
Därmed är vi inne på pengarna. Calmfors hänvisar till Långtidsutredningen, som räknat fram att den offentliga sektorn varje år omfördelar 21 miljarder från inrikes födda till utomeuropeiskt födda.
Detta etnifierade sätta att räkna är lite vilseledande eftersom det till största delen handlar om en omfördelning från oss som jobbar till folk som är arbetslösa – alltså precis den typ av omfördelning som en välfärdsstat ska göra. På samma sätt som vi varje år omfördelar över 250 miljarder från oss som arbetar till landets pensionärer.
Men 21 miljarder? Ja, det är pengar det med, drygt 2000 kronor per person, men inget som knäcker staten, och inte i närheten av alliansregeringens skattesänkningar.
