Tove Jansson död

...hon försvinner själv in i den paradistavla hon själv målat

Margareta Norlin om Tove Jansson och tillvarons härlighet och farlighet.

Varje försommar färdas vi i tanken på nytt ut till den paradisiska Mumindalen i takt med den grönskande våren. Och mitt i den försåtliga tryggheten blåser så plötsligt äventyrets vind upp och för med sig det plyschklädda salongsmöblemanget i en vildsint översvämning. Eller kanske sänker sig en komet som ett hotfullt eldklot ned och bränner syrenbersån till torra kvistar.

Den dagen jag först hörde att Tove Jansson var dödligt sjuk sänkte sig höstens första mörker. Himlen var fortfarande ljus men skogen avtecknade sig svart mot den. Jag tänkte på Tove Janssons Höstvisa. Som jag nästan alltid tänker på den i höstliga kvällar. År efter år sedan först jag hörde den. Med vissa författare är det så: de kommer att prägla ens liv. Man ser tillvaron med deras ögon.

Och nog har det varit så med Mumintrollens skapare för mig och tusentals andra: vi går omkring i livet med hennes måttstock. Vi delar även som vuxna in människorna i hemuler, filifjonkor, Lilla My-gestalter och snusmumrikar. Muminmamman står fortfarande där bakom axeln på oss och ler vänligt med handväskan i ett fast grepp.

Vi som är uppfödda på Tove Janssons barnböcker vet att det är som sig bör. Katastrofer skapar förändring. ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, som Too-ticki säger i Trollvinter. När jag nu hör att denna oförlikneliga författare är död går jag direkt fram till min särskilda hylla för ”böcker som ändrat mitt liv” och plockar fram Farlig midsommar.

Det är den bok som mer än någon annan visade det barn som var jag på livets farlighet och härlighet, lät mig stifta bekantskap med teaterns märkliga värld för första gången, förde mig ut på det vilda havet och tillbaka in i den kluckande viken igen – och tände upprorets gnista i själen, när jag med den fria vagabonden Snusmumriken i fantasin brände upp parkvaktens skyltar med Det är förbjudet att beträda gräsmattan, Det är förbjudet att hoppa jämfota, skratta och vissla eller kanske rentav bara Det är förbjudet.

Och när jag tänker efter så tror jag faktiskt att jag fortfarande ordnar fester med en dröm i bakhuvudet att jag någon gång ska lyckas skapa en sådan fulländad fest som i muminböckerna: med fyrverkerier och musik och dans, med rosor och kulörta lyktor, med god mat och glam och vänligt folk som unisont sjunger ”alla små djur slår rosett på sin svans”.

Så stark är den magi som hon utövade med sina muminfabler, Tove Jansson.

Dessa förment naiva berättelser med sina djupa psykologiska insikter som började som en egen besvärjelse av krigets fasor, och ett återvändande till den barndomens värld som oåterkalleligen måste överges en dag.

Böckerna mörknade med tiden, blev komplicerade och alltmer sofistikerade. I den sista boken om Mumindalen, Sent i november, finns muminfamiljen där bara som frånvaro. Då var det redan 1970 och förebilden till muminmamman – Tove Janssons egen mor Ham – hade just dött. Författarinnan skulle aldrig mera återvända till det magiska universum hon skapat, utan övergick sedan till vuxenlitteratur.

Men det är för Muminböckerna, och de självbiografiska Bildhuggarens dotter och Sommarboken som hon kommer att bli ihågkommen och läst, förmodligen i hundra år till. Här sammansmälter hennes oerhörda skicklighet som ord- och bildkonstnär. Nu när hon är borta föreställer jag mig att hon som muminmamman i Pappan och havet försvinner in i den vildvuxna paradistavla hon själv har målat, likt konstnären i myten om Wu-Tao-Tzu.

Jag ser för mig hur hon vandrar in i dalen och följer bäcken ned mot det lilla huset och båten vid bryggan. Nu vänder hon sig om och vinkar innan hon viker in bakom pionrabatten. Och jag tror nästan att hon håller en barkbåt i handen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln