Vilka vill SD rensa ut från universiteten?

Spelet kring universitetsstyrelserna hör inte hemma i en demokrati

Lunds universitets huvudbyggnad.

Utbildningsminister Mats Persson fick i januari listorna på förslag till nya ledamöter i universitetens styrelser. Namnen hade tagits fram i enlighet med det nomineringsförfarande som gällt sedan 2015, och som riksdagen fattade beslut om i bred politisk enighet efter en utredning som tillsattes av regeringen Reinfeldt. Den är i sig en noga avvägd kompromiss, som balanserar regeringens utnämningsmakt mot den akademiska friheten.

Det normala har varit att regeringen helt enkelt klubbat de namn som föreslagits. Men Mats Persson var inte nöjd. I stället blev namnen liggande i fyra månader, tills regeringen strax före deadline plötsligt meddelade att de nominerades förordnanden inte ska gälla i de tre år som tidigare meddelats, utan bara knappt halva tiden. De korta förordnandena sägs vara en engångshändelse, och i god tid före nästa val ska nya styrelser alltså utses som sedan ska sitta i tre år. Motivet, enligt Persson, är att universiteten saknar ”säkerhetspolitisk kompetens”.


Den enda rimliga tolkningen av denna soppa är tyvärr att Mats Persson ljuger.

Om Persson verkligen tyckte att det säkerhetspolitiska läget var akut, varför skulle han vänta i sjutton månader med att åtgärda problemet? Det bästa vore då att på andra sätt ge direktiv till lärosätena att stärka den förmåga han anser att de saknar. Universitetens styrelser lämpar sig dessutom illa om man vill komma åt de problem Persson säger att han oroar sig för. En styrelseledamot sitter med på en handfull möten per år, och har ingen påverkan på det dagliga arbetet. Eller menar Mats Persson att det är universitetens ordföranden, som har ett större ansvar, som ska ha denna ”säkerhetspolitiska kompetens”? Bör alla dessa ordföranden nu förbereda sig på att bytas ut, för att ersättas av analytiker från Säpo?

Det hela faller på sin egen orimlighet. Och det är här det verkligt obehagliga börjar.

Återigen har samarbetet mellan de borgerliga partierna och SD lett oss in i ett skuggland, där sanningen inte ens uttalas

Om det inte handlar om säkerhetspolitik, vad handlar det då om? Sverigedemokraterna, vars mandat regeringen lutar sig mot, har varit mycket tydliga med att de vill rensa upp i Myndighetssverige. SD-ideologen Mattias Karlsson har talat om att han vill få in konservatismen som ideologi på universiteten. Tidigt i höstas pekade SD ut fyra myndighetschefer som man ville peta, tre av dessa är nu borta. Detta trots att regeringen hela tiden förnekat att SD ska få inflytande över utnämningspolitiken.


I Agenda sade Mats Persson att SD inte hade något med beslutet att göra. SD har inte formellt varit med i själva beslutsfattandet, eftersom de inte är en del av regeringen. Men något har hänt i behandlingen av själva namnen, som lett till det beslut som nu fattats. Antingen har kritik kommit direkt från Sverigedemokraterna, eller så har regeringen ägnat sig åt självcensur för att undvika kritik från SD. Det tredje alternativet är att Moderater, Liberaler och Kristdemokrater gått så långt i sitt strykrädda och självutplånande beteende att de anammat Sverigedemokraternas världsbild, och nu vill riva upp den process de själva varit med och tagit fram för att kunna politisera styrningen av universiteten.

Sverige hamnar i internationella jämförelser långt ner på listan över hur starkt rättsligt skydd det finns för den akademiska friheten. Sverige har, som på så många andra områden, lutat sig mot normer och överenskommelser. I veckan skrev landets samtliga rektorer för landets universitet och högskolor ett öppet brev till regeringen, där man uttryckte sin starka oro och uppmanade regeringen att omedelbart tänka om.


Jag går igenom listan på namn som föreslagits av regeringen och universiteten till styrelserna. Där finns framstående professorer, jurister, ekonomer, ingenjörer och entreprenörer. Där finns också tidigare politiker, med hemvist i partier från höger till vänster. Det är som det brukar vara. På listan ingår också några namn på personer som är kända hatobjekt för SD. Som den tidigare generalsekreteraren för Advokatsamfundet, Anne Ramberg, som kritiserat SD:s politik på rättsområdet. Där finns också den avgående Sida-chefen Carin Jämtin, av SD särskilt utpekad som en av de personer partiet ville få sparkad. Ett krav man alltså fick gehör för hos regeringen. Är det dessa oliktänkande som nu ska rensas ut?

Den värsta är att vi inte vet, och att vi därför bara kan spekulera om vad detta egentligen handlar om. Återigen har samarbetet mellan de borgerliga partierna och SD lett oss in i ett skuggland, där sanningen inte ens uttalas, vilket gör att diskussion uteblir. Där ministern kan gömma sig bakom sin bluff och låtsas bli indignerad om han får kritik. ”Sverige är inte på väg att bli Ungern”, sade Mats Persson upprört, som svar på oron från forskarvärlden. Men frågan är då varför han uppträder så.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.