På Clubhouse kan alla höra dig skrika
I det nyaste sociala mediet är det ljud som gäller
Det är typ en mikropodd, säger jag till en kompis.
Det är Heta linjen möter Ted Talks, säger jag till en annan.
Det handlar om Clubhouse, ett nytt socialt nätverk som just nu gör europeisk succé, trots att appen än så länge bara är tillgänglig för inbjudna. Helt ljudbaserad, inga tecken och inga teckenbegränsningar, inga bilder och videos. Folk pratar. Folk lyssnar. I evighet, amen.
Det är helt nydanande, säger en vän till mig. Men först frågar hon varför jag gått in i ett rum där samtalet ska gå till botten med nigerianska mäns otrohet.
Jag har inget bra svar.
Jag hamnar där strax efter att jag stormat ut från rummet ”Mediepodden LIVE” där poddarna Olle Lidbom och Emanuel Karlsten spontanfrågar om jag kan kommentera Aftonbladets helårsresultat 2020, vilket jag ogärna vill, framför allt för att jag är mitt uppe i en nymikrad pannbiff med pepparsås och potatisgratäng, från Dafgårds.
Nätverket är alltså uppdelat i olika, nischade, rum. I några härjar samma expertis och pr-figurer som alltid cirkulerar kring DET NYA inom sociala medier. De har Clubhouse-rum där de pratar om vad Clubhouse är.
Är de lika förvirrade som jag? Det låter så.
Men de tycks välja glädjen, som vanligt. Det är nog en klok hållning, även om jag är skeptisk. För på samma sätt var jag inledningsvis skeptisk mot mobiler med touchscreen (”man vill känna tangentens motstånd när man skriver sms”) och mot Facebook (”ni kommer snart tillbaka till MySpace, sanna mina ord”).
Som vanligt är det riskkapital och Silicon Valley bakom klubbstugans uppbyggnad och hajp. Som vanligt är det si och så med information om hur all data som samlas in används.
Är det kul då? Jag tror det.
Bara de innehållsmässiga barnsjukdomarna försvinner – en miljon ”entreprenörer” som pratar om att vara ”entreprenörer” är en av dem – så finns det nåt här.
Det omedelbara i samtalen, möjligheten att ge sig in i diskussionen – eller avstå.
Den supertydliga och i bland supersmala nischindelning appens olika rum erbjuder har varken Facebook eller Twitter riktigt lyckats åstadkomma. Det öppnar för något initierat och väsentligt.
Men visst svajar det en del i dessa ljudmöten. Som när jag smyger in i ett samtalsrum om att bluffa om meriter i yrkeslivet. Det är spännande. Tills en kille berättar att han en gång ljugit för en tjej och sagt att han är NHL-proffs för att hon ska vilja ligga. Vilket hon då ville. Jahopp. Lagom spänd stämning uppstår när någon associerar just den bluffen till övergrepp.
Jag lämnar rummet.
Kollar vad som pågår i övrigt.
Får följande förslag: ”Why do Men convert to islam in Jail?” och ”Marketing, Branding and Business” och ”Kannibalism – för eller emot?”.
Vi får se hur det går.
