Musk + Twitter – ingen demokratisk framgång
Nu äger en enda person makten över det viktigaste politiska samtalet i USA
I Batman nummer 663 från 2007 finns den kanske bästa nyckeln till vem den oförutsägbare, enigmatiske Jokern egentligen är. I storyn etableras hans psyke: han kan bara förhålla sig till omvärlden genom att ta den, att bli ett med den. Han gör hela tiden om sin personlighet, dag för dag, så att den passar in i omgivningen och hans syften. Så ytterst är det vi, omvärlden, som skapar honom. I en av serierutorna har han en monolog om respekt, syftande lika mycket på sig själv som Batman: ”Varför vara utstött när du kan vara en ökänd, kriminell Gud? Varför vara en föräldralös liten pojke när du kan vara en superhjälte?”
Elon Musk har revolutionerat transportsektorn och tagit rymdresande från science fiction till realistisk framtid. Skapandet av Tesla och Space X är otroliga entreprenöriella bedrifter som förutsätter psyket hos någon som också säljer eldkastare för hemmabruk. Att denna person nu köper Twitter är helt i Musks disruptiva riktning, och det är tänkt att ge honom något han velat ha i hela sitt liv.
Alla skriver nu om Elon Musks uttalade ambition att göra Twitter great again, att praktisera någon sorts yttrandefrihetsmaximerande idé på plattformen. Att släppa in Donald Trump samt alla andra konspirationsteoretiker och desinformatörer i stugvärmen och se Twitter som likställt med internets grundidé. Som en arena där åsikter korsades i frihet men där det som händer där stannar där, och inte får allvarlig negativ påverkan på demokrati och konflikter. Skribenter som bland andra Malin Ekman i Svenska Dagbladet hyllar Musks idealistiska syn på sociala medier. Bland annat menar hon att världens rikaste man ”belånat sig för att driva yttrandefrihetsfrågan”. Här finns, minst sagt, utrymme för lite djupare analys.
Låt oss bara börja med Twitter-kontot @ElonJet. Tonåringen Jack Sweeney satte upp ett konto som använde öppna datakällor för att publicera realtidsinformation om var Elon Musks privatplan befann sig. Men Elon Musk, yttrandefrihetens riddare, blev förbannad och har gjort allt för att stänga ner kontot. Nu säger han att ”botar”, automatiska konton såsom Sweeneys konto ska förbjudas under hans ägande. Så långt sträcker sig hans altruistiska patos.
Elon Musk sneglar inte så lite på appen Telegram och dess grundare Pavel Durov när han funderar högt om framtiden för Twitter. Durovs sociala medie-plattform är extremt populär i exempelvis Ryssland och har varit central i spridandet av des-, mis- och helt vanlig information under kriget i Ukraina. Durovs inställning till sådant som kan vilseleda eller hälla bensin på redan dödlig konflikt verkar vara Musks målbild: totalt hands-off. Om det inte är barnporr så är det ok; yttrandefriheten ska maximeras. En smidig och dessutom billig lösning; moderering skapar en massa tjafs internt och kostar pengar.
Alla kommer kunna säga allting på Elon Musks Twitter, men ingen kommer lita på något av det som sägs. Till slut kommer vi inte kunna enas kring något alls
Att avstå från att moderera en gigantisk konversation i enlighet med vad demokratin kräver kommer att få konsekvenser för just demokratin. Musks och Durovs anything goes-policy gör att färre kommer vaccinera sig, fler kommer ifrågasätta legitima val, och upploppen på gatorna kommer bli fler och mer våldsamma. Förtroendet för just den demokrati som yttrandefriheten ju är ett uttryck för, kommer raseras. Alla kommer kunna säga allting på Elon Musks Twitter, men ingen kommer lita på något av det som sägs. Till slut kommer vi inte kunna enas kring något alls. Om detta är målbilden, ett – för att citera Ekman – gott hälsotecken för demokratin, så kanske Musk och Ekman ser ett annat idealsamhälle än många av oss andra.
Det finns ingen traditionell affärsmässig logik bakom Elon Musks köp av Twitter; han betalar ett överpris för ett olönsamt företag. Men han äger nu den viktigaste arenan för politisk diskurs i världens mäktigaste demokrati. Den amerikanska politiska debatten börjar och slutar på Twitter; ta den svenska politikens och mediesektorns Twitter-fixering och multiplicera med hundra. Och den som äger den plattformen bestämmer vem som får säga vad, och har reglagen som styr för hur många miljoner det exponeras. Att makten över detta kommer finnas hos en person, i ett privat företag utan insyn, och som dessutom är den största influencern på plattformen är naturligtvis ett politiskt paradigmskifte med stora konsekvenser.
Elon Musk vet exakt hur disruptivt Twitter kan vara. Han har 83 miljoner följare, och har med en enda tweet pumpat upp betydelselösa kryptovalutors värde och med nästa sänkt börskursen för sina egna Tesla-aktier. Hans twittrande skapar inte bara bilden av Elon Musk, det definierar Twitter. Att han nu köper hela rasket för 44 miljarder dollar är inte bara väntat, det är också helt i linje med hur enskilda influencers makt över plattformarna utvecklas. Han gör det Donald Trump nog hade velat göra, men är för fattig för. Det är inte Musk; han har rymdtransporter för den amerikanska militären och framtidens bilindustri att lägga som pant under de förmånliga lånen.
Orsaken till Elon Musks metamorfos till sociala medie-oligark går, precis som hos Jokern, att hitta i hans Batman. Han heter Peter Thiel och vid millennieskiftet slängde han ut Musk från sitt livsverk, betalningsplattformen x.com. Thiels PayPal slogs ihop med x.com, och när Musk var på bröllopsresa, stack Thiel honom i ryggen – han tog helt sonika över företaget. Senare blev Thiel både Mark Zuckerbergs och Donald Trumps confidant; den ideologiska länken mellan den teknologiska och politiska makten.
Thiel är fortfarande en central figur i Washington och i den republikanska makteliten, men det republikanska partiets opinionsbildning är nu plötsligt beroende av Elon Musk. 44 miljarder dollar har nu försett honom med ett vapen som Peter Thiel måste respektera. För utöver makten, är det uppenbart att Musk söker respekt. Som det mobbade, utstötta barn han var under sin uppväxt är varje tweet, varje dollar en investering i bekräftelse och popularitet. Det är nästan lite rörande. Och samtidigt, såklart, skrämmande.
