Alla Metoo-män kan inte klumpas ihop med Arnault
Åsa Linderborg om fängelsedomen mot kulturprofilen
Så har Dagens Nyheter fått som de vill. Jean-Claude Arnault är fälld för våldtäkt och många drar en lättnadens suck över att Metoo resulterade i åtminstone ett fängelsestraff.
En springande punkt är hur mycket kulturvärlden har känt till om Arnaults förehavanden på Forum. Knappt någonting har DN envist hävdat, trots att poesiestraden på Sigtunagatan alltid har varit omgärdad av rykten. Redan 1997 skrev Expressens nyhetsreporter Niklas Svensson om ”sexterror i kultureliten”. Inget hände.
Det kan bero på att kulturbranschen inte uppfattats som någon intressant makthavare, såsom en myndighet eller ett fackförbund. Det var först med Metoo som även kultursfären blev något att granska.
Det handlar nog även om att de drabbade var unga kvinnor, det vill säga, några som vi inte brytt oss om. Den feromonstinna miljön i Forums kulisser är också vad man enligt gammaldags romantik förväntar sig av litteraturlivet. Det har också varit min egen, krasst ointresserade inställning: Jag struntar väl i Forum, jag är aldrig där och är inte som dem. Jag har, för att tala med Jan Myrdal, inga ambitioner att vara en författaré.
Ytterligare ett skäl är åratal av klibb mellan Forum och framför allt Expressens och Dagens Nyheters kultursidor. Relationen har inte nödvändigtvis byggt på privat vänskap, men banden har ändå tvinnats. Och, vilket är viktigt, man har haft respekt för Forums högkvalitativa programverksamhet.
Det vore därför klädsamt om framför allt DN kunde erkänna att tidningen trots ryktesfloran år efter år har gett Forum en plats i solen. Att nu klämta i klockan utan ett uns självreflektion får symbolisera Metoo-opportunismens hyckleri. I en kommentar till domen skriver DN:s kulturchef Björn Wiman att de sexuella trakasserierna varit möjliga på grund av ”det beskydd som mannen åtnjöt från ledamöterna av Sveriges mest prestigefyllda kulturinstitution”. Så förskjuts hela skulden till de bekransade. Inte ett ord om DN.
En annan fråga är hur stor makt man ska tillskriva Forum.
Forums betydelse har naturligtvis olika proportioner beroende på vem man är. I tredje delen av En dramatikers dagbok skriver Lars Norén: ”Förfrågan från Forum, den kulturella föreningen borta i Vasaparken, om jag skulle vara intresserad av att medverka en kväll med mina texter. Det vet jag inte. Jag vet inte vad det är.”
Norén har sina egna kretsar. Han har heller inget behov av att slå lovar kring litteraturscener att läsa från. Men vid tidpunkten för denna anteckning, den 18 oktober 2014, hade ändå Forum funnits i 25 år.
I den enda förklaringen till varför så många kvinnor hamnat i Arnaults garn heter det att han är en sådan maktfaktor att man inte vågat säga nej. Det här är också tråden i målsägandes beskrivning.
Det säger något om hur smal den finlitterära spången är i ett litet språkområde. Det är på Forum som litteraturscenen strömlinjeformats, tillsammans med andra institutioner såsom Biskops Arnö, tidningen 10-tal, kultursidorna, Albert Bonniers förlag – och naturligtvis Svenska Akademien. Forum var det sociala navet i ett system som handlar om pengar och stipendier, ja att kunna leva på sin konst.
Men den som tror att Forum är den enda vägen till framgång har ändå dålig koll på hur litteraturen fungerar. Det är inte Jean-Claude Arnault man i första hand behöver om man vill bli författare, det är ett bra förlag och imponerade recensenter.
Jean-Claude Arnault har dömts till två års fängelse för våldtäkt i tingsrätten, hur det går i hovrätten vet vi inte. Domskälen rätar ut några frågetecken och täpper till ett par svagheter från förundersökningsprotokollet. Ord står mot ord, som alltid i våldtäktsmål, men mycket talar för att målsäganden först hade frivilligt sex med Arnault men sedan mot sin vilja utsattes för något skapligt grovt.
Man kan undra varför kvinnan morgonen därpå ger honom sitt telefonnummer, men det är egentligen inte så konstigt. Det är ett sätt att klara av situationen i stunden; man skjuter problemet framför sig och hoppas att mannen inte ska höra av sig igen. Han hörde också av sig, och kvinnan nekade länge kontakt.
Historien, såsom den beskrivs, ger ändå mycket att fundera över.
Kvinnan, som vittnar att hon efter den första natten blev ”livrädd” för Arnault (ur förundersökningsprotokollet) och kände ”fysisk skräck” (ur domskälen), delar säng med honom en gång till. Då uppstod ytterligare en händelse som åklagaren rubricerade som våldtäkt, men som rätten ogillade. Efter dessa båda händelser låter sig kvinnan, tillsammans med sin dotter, bjudas ner till lägenheten som Arnault bebor i Paris.
För mig är agerandet gåtfullt, för att inte säga obegripligt, men kvinnor – människor – fungerar olika.
Jag läser domen och tänker på ett ord som ambivalens. Det är nog det känsloläge som spelat störst roll om man vill förstå varför så många Metoo-situationer alls uppstått. Man vill och man vill inte. Man går med på att träffas och ångrar sig.
I den här historien finns ytterligare en relation värd att fundera över ur ett Metoo-perspektiv; den som målsäganden har med sin förtrogna väninna, som är poet.
Väninnan är god vän med Arnault och pockar på att målsäganden också fortsatt ska vara det. Hon känner väl till våldtäkten men ber ändå enträget att målsäganden genom en middag ska normalisera bekantskapen med Arnault. Trots att hon vet att ytterligare en natt slutade med katastrof, vädjar väninnan att alla tre ska ses i Paris. Allt detta för att väninnan, om man ska tro målsäganden, inte ska få sina chanser som författare grusade.
Det finns bara förundersökningen och domskälen att utgå från och de öppnar för råa spekulationer och psykologiseringar. En mindre cynisk tolkning är att väninnan serverar Arnault för sin kompis, som hon uppfattar som just ambivalent. Inget av det här ursäktar naturligtvis Arnaults beteende.
Det finns ingen anledning att peta djupare i just det här såret, men det pekar ändå in mot den diskussion som jag har försökt föra alltsedan Metoo bröt ut: Är det verkligen en antifeministisk fråga att undra var kvinnors ansvar börjar och slutar?
Metoo måste börja borra i de gråzoner som kallas för sociala relationer, det vill säga, de interaktioner som har mer att göra med tvetydig moral än med juridik. Metoo måste också börja betrakta kvinnor som myndiga personer.
Jean-Claude Arnault har lajat färdigt och det var inte en dag för tidigt. Men även han förtjänar en rättvis sammanfattning. Det är många kvinnor som tycker om honom och känner tacksamhet över hans generositet. Det är också många som har utnyttjat hans kåthet och kalkylerat med att få ta del av vänkretsen. Men det är också många som, bryskt eller vänligt, nobbat honom.
Domen mot Jean-Claude Arnault beskrivs som en seger över ”Metoo-männen”. Som vore de en homogen förbrytargrupp. Som vore kollektiv bestraffning något civiliserat. Men alla som namngavs under hashtagen Metoo är inte skyldiga till brott.
I högen av namn finns män som blivit beljugna. Män som gjort saker som aldrig kan leda till åtal utan att det för den skull är fel på lagstiftningen. Män som har missförstått en situation. Män som förlorat någon de varit kära i och envist fortsätter sin uppvaktning. Män som legat med kvinnor som olyckligt nog förälskat sig och senare hävdar att ett vanligt fylleknull var en våldtäkt.
Hösten 2017 fick de sina liv förstörda. Att de nu ska buntas ihop med Jean-Claude Arnault är att lägga sten på redan omänsklig börda.
