Regelrätt reklam och enfaldig dynga
Oblyg produktplacering i Prästen i paradiset
”En präst som spelar bort kollekten på thaiboxning och gärna tar sig en stänkare, jag tror det kan bli riktigt roligt.” Så sa Kjell Bergqvist i denna tidning i september förra året inför sin titelroll i Prästen i paradiset, biopremiär i går. För övrigt samme Bergqvist som 2006, på en pr-resa för svensk film i Singapore, fördömde Ingemar Bergmans filmer som pretentiös dynga, ”en promille av det svenska folket tycker att hans filmer är något att ha”.
Svepande frispråkighet slår sällan så bra som på finkulturmän. Underhållningsdemagogen Kjelle Berka från Högdalen (för att låna titeln från hans nyutkomna biografi) vet hur han ska spela folklighetskortet – arbetargrabben som på filmgalan senast nära rördes till tårar när han mindes en tidig uppmuntran från kvällens hedersbaggemottagare Liv Ullmann – så till den väsentliga grad att han nu sanktionerats att svära i kyrkan i rollen som Anti-Krister i Phuket, förstås fjärran från Gunnar Björnstrands desperata präst i Nattvardsgästerna halvseklet tidigare. Bergqvists dito vet dock alltför väl vad han vill med tillvaron: spel, sprit och lösa förbindelser.
Märk väl, komedin här ligger inte bara i trolös zeitgeist och prästens osentimentala yrkessyn – pengarna ämnade för en ny kyrka i det thailändska paradiset styr i stället handlingen mot en (mobil) containerbar indränkt med Frölundafans och uppkallad efter dalahästen. Utan också i den inhemska befolkningens förmåga att uttala prästens namn, Krister.
Bergqvist erbjöds även att medregissera men avstod med föresatsen att trappa ned på arbetet och hellre tillbringa mer tid i sitt hus i Thailand. ”Jag tycker om att komma sist till inspelningen, gå först och ha bäst betalt.”
Så talar en enkel kulturman som vet att profitera på en havererad filmpolitik. Ensam regissör blev i stället Kjell Sundvall, som tidigare i år floppade med I nöd eller lust. Filmen sågs av en femtedel av det publikestimat som låg till grund för beslutet att ge filmen sex miljoner i automatstöd. Prästen i paradiset erhöll nästan lika mycket från samma pott men blev ingen roligare historia. Kanske har den velat följa i framgångarna på SVT-serien 30 grader i februari, dock utan att komma i närheten av dess kvaliteter. Här rör det sig om svenskt drama från sin fulaste sida, illa uttänkt och illa utfört.
Anmärkningsvärt är hur det välkända resebolaget (Fritidsresor), vida synligt genom hela filmen, resonerar kring målgrupp och varumärke. Förvisso innefattar den oblyga produktplaceringen även regelrätta reklamsekvenser, som ett flirtande par på vespa i hänförande vyer till motståndslös radiopop. Men sett till klientel och allmän anständighet är det ändå en tvättäkta svinstia som dukas upp här, och som borde sänka marknadsvärdet på den stora merparten av serviceföretag.
Fast kanske är all publicitet i fallet Thailand, så länge det inte rör sig om naturkatastrofer eller terrordåd, verkligen god publicitet. Svenskarna lär hur som helst vallfärda dit även efter Prästen i paradiset. Dock är det inte troligt att den svenska biopubliken tål hur mycket enfaldig dynga som helst.
