Hanna Hellquist grubblar för oss alla
Anna Andersson har sett ”Hannas baby”
Ett tag i vintras pågick en märklig debatt huruvida det var ”rätt” eller ”fel” att skaffa barn. Det märkliga, menar jag, är att våra allra mest privata beslut över huvudtaget ska bli föremål för andra människors tyckanden – och det gäller även om man väger in klimataspekten.
Men på det individuella planet är det förstås en fråga att noga fundera över. Vill jag bli förälder, och i så fall varför?
En som uppenbart tänkt mycket på detta är journalisten Hanna Hellquist. I Hannas baby, en kortdokumentär på SVT Play, släpper hon in oss i sina grubblerier – hon är 38 år, lever ett gott liv som singel utan några faderskapsämnen i sikte och är oerhört medveten om att tiden håller på att rinna ut. Hon har tröttnat på att dejta och utreder nu möjligheterna att bli mamma på egen hand.
Hellquists stora styrka som berättare är förmågan att trots att hon utgår bara från sig själv, lyckas bli allmängiltig. Hon ställer frågor till sig själv som slår an något hos oss alla och det gäller även här.
Filmen löper från fnissig upprymdhet över insikten om att hon faktiskt kan skapa ett nytt liv, till djup melankoli när hon återkommer till en existentiell ensamhet. Kan ett barn bota den?
Hon är så oerhört mänsklig, Hanna Hellquist. Måtte hon aldrig sluta grubbla över sitt liv.