Folkhemmets onkel
Filmen om Schein skapar förrädisk längtan efter ett Sverige på topp
I kväll har Citizen Schein biopremiär. Ingen kan säga att Harry Schein (1924–2006) inte förtjänar en egen film: född i Österrike i en judisk, burgen familj hamnade han som ensam flyktingpojke i Sverige, och via en karriär som mycket framgångsrik affärsman blev han en nod i svenskt kulturliv. Han skapade Svenska filminstitutet och räknades som ”en i familjen” hos familjerna Bergman, Lagercrantz och Palme. Han var liksom folkhemmets världsvana onkel – glamorös och kontroversiell.
Det har under senaste tiden kommit en hel del filmer om Sverige på 1960- och 70-talen: dokumentärer som Palme (2012) och spelfilmer som Call girl (2012) och Monica Z (2013). Det är som om vi på vita duken processar förlusten av det samhälle vi trodde var en bestående modell men som faktiskt ligger en halv mansålder tillbaka. Många vill minnas det som ett Sverige på topp men filmerna påminner oss om att bortom rekordår och Mad men-estetik var det också ett inkrökt, sexistiskt samhälle där det räckte med att bryta på tyska eller vara kvinna för att stå ut i maktens korridorer.
Att i dag rasa mot att det var så hjälper föga; desto bättre då att tiderna har förändrats. Citizen Schein är för övrigt gjord av tre kvinnor: Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grundiz Brennan.
En person som också förtjänar en egen film är skådespelaren Ingrid Thulin, Harry Scheins hustru under 30 år och mycket, mycket mer.
