Bara järnrören fattas
Gellert Tamas om misshandelsrättegången mot Kent Ekeroth som inleds i morgon – och om Sverigedemokraternas nya lögner
”Han säger jag ska döda dig … samtidigt så får jag en örfil på vänster kind … då blir man ju rädd, om man uttalar dödshot och sen så görs fysiskt utfall … Så jag reagerar instinktivt i nödvärn.”
Så dramatiskt beskriver Sverigedemokraten Kent Ekeroth, i polisförhören, de uppmärksammade händelserna utanför nattklubben Solidaritet hösten 2016.
Men är detta sant?
Det är den fråga som tingsrätten ska avgöra i morgon.
Utgångspunkten i målet är polisens förundersökning. Att läsa den är bitvis som att återse filmerna från den så kallade järnrörsskandalen. Likheterna är många: Nattlångt festande, kopiösa mängder alkohol, nedsättande och sexistiska kommentarer, fysiskt våld och senare försök att skyla över, dölja och sprida desinformation om det skedda.
Det hela börjar vid halvsex-tiden den 23 november 2016, på en bar i Gamla stan. Kent Ekeroth, tätt följd av två livvakter från Säpo, äter en middag som han sköljer ner med en öl. Lite senare ansluter en vän till Ekeroth. Trots att det skiljer närmare tio år mellan dem delar männen flera intressen, bland annat var båda tidigare aktiva rollspelare.
Vännens världsbild framträder av hans inlägg på sociala medier. När en av vännens rollspelande kompisar skriver att han tröttnat på det virtuella dödandet av fiendesoldater och allehanda monster, och efterlyser ett högerpolitiskt spel, där spelarna i stället kan döda vänsterfolk, jublar Ekeroths vän över idén.
Bara några veckor innan händelserna vid Solidaritet, efter en debatt mellan Jimmie Åkesson och civilminister Ardalan Shekarabi, undrar Ekeroths vän föraktfullt på sin FB-sida varför det sitter ”en utlänning” i Sveriges regering.
Kompisen arbetar som försäljare och syns ofta i vimlet kring Stureplan. Han är Facebookvän med stora delar av Sverigedemokraternas ledning, däribland Richard Jomshof, Paula Bieler och Martin Kinnunen.
Nu följer en blöt kväll.
Ekeroth och hans vän vandrar från bar till bar. De hinner med att besöka både East och Sturehof innan de strax efter två på morgonen, för andra gången, ställer sig i kön framför klubben Solidaritet i närheten av Stureplan.
Vännerna har nu festat i över åtta timmar. Onsdag kväll har blivit torsdag morgon. Kent Ekeroths livvakter vill inte uttala sig om sitt skyddsobjekts berusningsgrad, men flera av de poliser som senare anländer till platsen är desto mer frispråkiga. ”Han sluddrar vid tal, han måste stödja sig mot väggen som han står och håller i”, berättar polisen P och tillägger att Ekeroth är så ”kraftigt berusad” att han har svårt att redogöra för händelseförloppet.
Polismannen R, som säger sig ha stor vana vid att bedöma personers påverkansgrad, bekräftar kollegans bild av Ekeroth. ”Han var ju påverkad av någonting … antingen alkohol eller narkotika.”
”Han sluddrar vid tal, han måste stödja sig mot väggen som han står och håller i”, berättar polisen P
Även Ekeroths vän är, enligt polisen, kraftigt påverkad.
Vad som sedan händer råder det olika uppfattningar om. ”Jag nekade dem på fylla”, berättar entrévärden. Enligt Ekeroths vittnesmål är det snarare hans ”värdegrund” samt ”säkerhetsskäl” som lyfts fram. Ekeroths kompis, som i sitt vittnesmål är noga med att påpeka att dörrvakten har ”utländskt ursprung”, hävdar att beslutet att inte släppa in dem handlade om ”diskriminering”.
Oavsett anledningen till att vännerna inte får komma in uppstår en längre och ganska högljudd diskussion. Enligt entrévärden försöker Ekeroth muta sig in genom att erbjuda honom svarta pengar. Jag ”sa att det inte funkar på det sättet”, förklarar entrévärden.
Nu börjar de andra i kön bli otåliga. Enligt livvakterna hör de några hånfulla kommentarer, men Ekeroth själv säger att han inte märker av någon ”irritation” i kön.
När Ekeroth till slut ger upp och lämnar Solidaritet, gående längs med kravallstaketet, kan en 21-årig man inte behärska sig. ”Var det kul med järnrören”, frågar han Ekeroth.
Den 21-årige mannen har kommit till Solidaritet med två av sina vänner, M och L, efter en dansföreställning. Det som nu händer har ingen av de tre vännerna kunnat föreställa sig, berättar de senare i polisförhören.
Kent Ekeroth vänder sig om, tar några snabba steg tillbaka mot 21-åringen, griper tag i hans vänsterarm med sin vänsterarm och slår sedan ett hårt slag med sin högerhand på mannens vänstra kind.
”Det var en jädra smäll det där alltså … det ekade ju i hela stället”, säger entrévärden.
”Det var en fullträff liksom”, berättar 21-åringens vän L, som står bredvid honom.
”Jag såg att det träffade i ansiktet”, vittnar Solidaritets ordningsvakt.
Även livvakterna berättar att de hör den kraftiga smällen, men eftersom de just då står med ryggen mot händelsen ser de inte själva slaget.
Nu uppstår kalabalik.
Personalen vid dörren springer ikapp Ekeroth. ”Han var så belåten”, berättar entrévärden senare under förhören. ”Så fort han slog till honom så backade han därifrån och log … alltså ansiktsuttrycket … ja jag gjorde det, vad ska du göra för någonting? ... det var bara sjukt att se…”
Enligt en av livvakterna skriker en i personalen upprört till Ekeroth: ”Din jävla fitta, stå inte och göm dig bakom dina Säpo-vakter.”
Situationen blir inte bättre av att Ekeroths vän verkar göra allt för att hetsa upp de inblandade. Han var ”ingen lugn kille som försöker lugna stämningen utan tvärtom att försöker mera hetsa upp … trissa upp det liksom”, berättar en av poliserna.
”Det var en fullträff liksom”, berättar 21-åringens vän L, som står bredvid honom.
När jag läser förundersökningen är det inte svårt att förstå åklagarens beslut att gå vidare med ett åtal. Förutom vissa skillnader kring mindre detaljer, som vem som sa exakt vad vid vilket tillfälle, råder det samstämmighet i samtliga de centrala delarna av vittnesmålen. Både 21-åringen, hans två vänner, entrévärden och ordningsvakten berättar samma sak: Ekeroth vänder sig om, går tillbaka till 21-åringen i kön, och utdelar ett slag mot hans ansikte. Deras version stöds också av en film från en övervakningskamera.
Ingen har hört något dödshot uttalas mot Ekeroth och ingen, inte ens hans livvakter, har sett något slag utdelas mot honom.
Trots detta vidhåller Ekeroth sin version, både på plats och i senare förhör.
När livvakterna hinner fram till honom skriker Ekeroth upprört; ”Han slog mig i ansiktet”. Riksdagsmannen pekar också ut den ”skyldige”: ”Det var den där horan som slog mig”, säger Ekeroth till polisen, men han pekar inte ut 21-åringen utan hans vän L.
Till en början får Ekeroth stöd av sin vän. Han påstår, i det första polisförhöret på plats, att han såg ”ett slag som träffade Kent mitt i ansiktet”. Han säger att slaget var så kraftigt att han ”trodde att Kent ådragit sig livshotande skador.”
En av poliserna berättar att han redan från början var mycket tveksam till detta vittnesmål, inte minst eftersom Ekeroths vän tydligt klargjorde att ”vad än Kent säger sig ha sett så har jag sett detsamma.”
När vännen, några veckor senare kallas till ett nytt förhör har han helt ändrat sitt vittnesmål. Nu har han plötsligt inte sett någonting alls: ”Jag uppfattar inte som att någon träffar någon.”
Kent Ekeroth står ensam kvar med sin egen version.
När vännen, några veckor senare kallas till ett nytt förhör har han helt ändrat sitt vittnesmål.
Och här blir parallellerna till järnrörsskandalen närmast övertydliga. Även då nekade de inblandade Sverigedemokraterna tills de var överbevisade, även då pekade de ut sig själva som offer för andras missgärningar.
När Soran Ismail, några dagar före valet 2010, offentliggjorde en kortare inspelning från en mobiltelefon, som visade hur Erik Almqvist, med knutna nävar, sparkade efter en man, svarade den Sverigedemokratiska ledningen med ett massivt motangrepp. Redan samma dag publicerade partiet både en ”motfilm” och en pressrelease. Sverigedemokraterna påstod att det i själva verket var de som hade utsatts för ett övergrepp av en av Soran Ismails ”gangsterkamrater” från Original Gangsters.
”Då jag tidigare utsatts för flera överfall och ett mordförsök kopplat till mitt politiska engagemang uppfattade jag situationen som mycket obehaglig”, kommenterade Erik Almqvist i partiets pressrelease.
Sverigedemokraternas version av händelserna var på flera sätt uppseendeväckande.
Påståendet att en av Sveriges mest etablerade och folkkära komiker, med mängder av statusfyllda uppdrag samt ett välkänt engagemang i demokrati- och människorättsfrågor, i själva verket skulle leva ett dubbelliv, med ”gangstervänner” från Stockholms undre värld, som han dessutom försökte få att misshandla ledande Sverigedemokrater, bar spår av osannolikhetens prägel.
Men Sverigedemokraternas ”motfilm” var skickligt redigerad – och verkade övertygande. I princip samtliga medier köpte partiets förklaring. Sverigedemokraterna blev beskrivna som offer.
”Det förekommer omfattande och systematiskt våld mot SD-representanter”, kommenterade exempelvis Daniel Poohl, chefredaktör på Expo. ”Politiskt våld är oacceptabelt, det hotar inte bara SD utan hela det demokratiska samhället.”
Sverigedemokraternas desinformationskampanj kring det som senare blev järnrörsskandalen är troligen ett av de mest flagranta och tydliga exemplen på en medveten manipulation från ett politiskt parti – med målet att dupera och vilseleda såväl medier som allmänhet.
Och desinformationen och manipulationen härrörde och styrdes från högsta ort i partiet. Bland de som var på plats i det dåvarande partihögkvarteret, Bunkern kallad, när Sverigedemokraterna klippte ihop sin ”motfilm” fanns förutom Ekeroth och Almqvist, såväl Linus Bylund, en av Åkessons närmaste medarbetare och senare presstalesman och stabschef, som Sven-Olof Sällström, senare tidvis partiets ekonomisk-politiske talesperson.
Desinformationen och manipulationen härrörde och styrdes från högsta ort i partiet
Det är kanske inte så konstigt att partiledningen, efter Expressens avslöjande hösten 2012, var om möjligt ännu mer oroliga för reaktionerna på partiledningens medvetna manipulation av sanningen, än för reaktionerna på själva järnrörsfilmen. Det var också en av anledningarna till att partiet så tydligt lyfte fram Erik Almqvist som ”the bad guy”, för att avleda uppmärksamheten från den, som man befarade, eventuellt ännu större skandalen kring produktionen av ”motfilmen”.
Det var i alla fall den bild som trädde fram när jag, under arbetet med longreaden Det svenska hatet, intervjuade flera ledande Sverigedemokrater.
Men Sverigedemokraternas strategi lyckades. Bilderna på järnrören skymde partiets mörkläggningsaktion.
Frågan är hur partiet ska agera denna gång. Till skillnad från järnrörsskandalen har de nu inte haft tillgång till någon film som de kan manipulera för att passa sin egen bild av verkligheten, i förhoppning att ingen ska se originalmaterialet.
Inte ett enda vittne stöder Ekeroths version. Och även om han frikänns finns risken att det startas en ny förundersökning, om den person som Ekeroth pekat ut som ”horan som slog mig” väljer att polisanmäla honom för falsk angivelse, ett brott som kan ge böter eller fängelse.
Kent Ekeroths och partiets agerande i järnrörsskandalen och nu Solidaritet visar vikten av att medierna tar sin granskande uppgift på största allvar. Det räcker uppenbart inte att enbart lita på Sverigedemokraternas egna utsagor.
Förundersökningen och den kommande rättsprocessen tecknar, oavsett målets utgång, knappast någon vacker bild av Kent Ekeroth.
Inte heller av det parti som i åratal ansåg just honom vara bäst lämpad för posten som partiets rättspolitiske talesperson, och därmed också Sverigedemokraternas förslag på Sveriges näste justitieminister.