Bensinuppror skär mellan stad och land

”Vi stannar på marken!” skriver Microsoft-chefen innan han åker till Arlanda i sin Tesla

Novemberkåsan är en extremt hård endurotävling, men möjligen, skriver Mattias Beijmo, handlar den inte om att vinna utan om solidaritet.

Under en helg i november samlas hundratals enduroåkare i en skog för att köra motorcykel där det inte är meningen att någon ska ta sig fram. Röken som bildas när varma cylindrar och avgasrör möter fukten lägger sig som en trolsk dimma i granskogen. Förarna kör genom blöta kärr och ogenomtränglig skog, bokstavligen talat över stock och sten. Så fort de kan, dag som natt.

Publiken kommer i tusental. De står vid kärr och leråkrar mitt i natten, deras närvaro är en förutsättning. Med starka ficklampor markerar de stenar och slukhål så att förarna kan köra fort så inihelvete, ibland med centimeter mellan gasreglaget och träden bredvid den sönderkörda kostigen. Ofrånkomligen kör åkarna ändå fast stup i kvarten, och inte sällan gör mjölksyran att de tippar omkull av ren utmattning.

Då springer publiken fram som en man, de reser upp motorcykeln och lyfter åkarna upp på den igen. Sen ställer de sig i kaskaderna av lera från bakhjulet, ropar ”gasa mer för fan!” till föraren, och knuffar hojen ur surhålet. Symbiosen är en förutsättning för de svagare förarna att klara sig genom skogen och natten. Kanske är det själva poängen; Novemberkåsan handlar inte om att vinna – det är en uppvisning i svensk solidaritet.


Den politiske filosofen Herbert Marcuse förfäktade under sin livstid en lite bespottad variant av marxismen. Marcuse ansåg att arbetarklassen och dess institutioner blivit byråkratiserade och inkapabla att föra klasskampen. Hoppet fanns i solidariteten mellan den intellektuella vänstern i städerna och de som på olika sätt står långt från samhällets epicentrum: människor i olika former av geografiskt eller socialt utanförskap. De förenas i insikten att systemet – vilket det än är – är riggat för ojämlikhet.


Den första fråga Mikael Damberg fick sin första Aktuellt-intervju som finansminister, var: ”Hur blir det med den sänkta bensinskatten?”. Programledaren Jon Nilsson ägnade sedan tre långa, direktsända minuter att – förgäves – få svar på frågan. Socialdemokraterna vet att bränsleskatten är den kanske starkaste, mest konkreta, symbolfrågan för att få tillbaka landsbygdens och arbetarklassens sympatier.

Att sälja facebookgrupper och således accessen till hundratusentals människor är inget nytt […] de missnöjdas skärmtid är guld värd för populistiska politiker

Den är också en av huvudorsakerna till Centerpartiets stöd till den högernationalistiska budgeten. I alla partier, till och med i Miljöpartiet, tycker allt fler att upprätthållandet av bränsleskatten är politiskt självmord. Den polariserade stad/land-dimensionen i frågan går inte att komma runt, oavsett vad nationalekonomi eller klimatforskning säger.


Sveriges största facebookgrupp heter Bränsleupproret. Över en halv miljon gruppmedlemmar ondgör sig över skenande drivmedelspriser men också annat de uppfattar som stockholmspolitikernas förtryck mot glesbygden. Bränsleupprorets ”ordförande” (läs: huvudadministratör) är Peder Blohm Bokenhielm, tidigare krögare, billackerare och lite annat.

Turerna kring Bokenhielm, facebookgruppen och hela upproret är minst sagt politiserade och dessutom ekonomiskt suspekta. Föreningen bakom gruppen har skatteskulder samtidigt som en insamling pågår online. Just nu ligger summan över 500 000 kronor, målet är en miljon. Tidigare insamlingar har till största del gått rakt ner i Bokenhielms fickor. Vad kommer pengarna att användas till den här gången? Vilka organisationer står bakom de största bidragen?

Blohm Bokenhielm aviserar politisk karriär men inte för vilket parti; kanske pågår budgivning. Att sälja facebookgrupper och således accessen till hundratusentals människor är inget nytt; byggvaruhus köper hemmafixarforum, heminredningsbutiker köper inredningsforum. De missnöjdas skärmtid är guld värd för populistiska politiker. Ett parti kan nu enkelt byta ett arvoderat politiskt uppdrag för Bokenhielm mot en halv miljon missnöjda människors uppmärksamhet. En ovärderlig direktkanal för att fortsätta måla bilden av maktfullkomliga sossar och satanistiska miljöpartister. Politruker från M, SD eller Alternativ för Sverige kan fortsätta infiltrera gruppen, rikta annonser mot människor i den och placera sig närmast halvmiljonen väljares dagliga medievanor.


Men missnöjet med hur den gröna omställningen ska genomföras har självklara poänger. Den politiska klassen sörplar kombucha på hemmakontoret och twittrar hurtigt: ”Dags att ställa om!”. Folk i obygden ska ta en buss som inte finns, köpa en elbil de inte har råd med. De ska fortsätta betala löjligt höga elpriser samtidigt som Microsoft köper rabatterad el till sitt marksubventionerade datacenter i Gävle.

Folk som inte har nyrenoverade sommarställen i Sörmland ska skämmas över att de vill tömma spargrisen, lämna lägenheten och flyga på livets enda Phuket-semester med barnen. De vill att deras barn ska kunna lägga upp samma instagrambilder som Microsoft-chefens barn, från fisk-spa och när de snorklar med Nemo.

Bensinen, liksom de olösta morden i förorterna och vargens härjningar bland husdjur och tamboskap, blir markörer för ojämlikheten som de facto råder i landet

Men usch och fy – ”vi stannar på marken!” skriver Microsoft-chefen på Facebook innan han åker till Arlandas inrikesterminal i sin Tesla. Den blir allt förmånligare att leasa, men foodorachaufförerna ska inte ha samma fördelar när de tvingas betala för bilar och cyklar de använder i tjänsten. Folk märker dissonansen, kära arbetarrörelse. Se det som en möjlighet, inte som ett hot.


Solidaritet är inget politiskt påfund, det är en naturtillgång redo att tas tillvara. Den skapar samhörighet när den skimrar till då och då, mitt bland rasisternas spökkonton och sponsrade inlägg med Ulf Kristersson i bisarrt illasittande jaktkläder.

Det ordnas klädinsamling i Ånge-bornas facebookgrupp när ett hyreshus brinner ned. En söndag när hela Värmland är bakfullt, rasar motorn i pizzabagarens Toyota. Hans Facebook-nödrop på SFI-svenska i en annars rätt främlingsfientlig grupp når en snickare som lånar ut nycklarna till chefens skåpbil – ”pizzan måste fram!”. På Instagram efterfrågar ett flyktingboende cyklar till barnen, en rågblond, lovande mittfältare i Aspuddens P11 rullar över sin gamla BMX till en sjuårig afghansk flyktingkille.

Bränsleupprorets manifestation på Novemberkåsans parkering i Gävle blev inte mer än en handskriven kartongskylt i bakrutan på en Volvo V70. Det kollektiva engagemanget pågick istället i leran på den första specialsträckan. Det är naturligt – folk börjar fatta att Bokenhielm och hans politikerkompisar inte är deras vänner, och egentligen är de arga på någonting större. De förstår att klyftorna mellan dem och makten inte blir mindre av 50 öre sänkt bensinskatt. Men bensinen, liksom de olösta morden i förorterna och vargens härjningar bland husdjur och tamboskap, blir markörer för ojämlikheten som de facto råder i landet. ”Det är skillnad på olika”, som de säger nere på byn. De har inte fel.


De rännilar som utgör det digitala civilsamhällets små folkrörelser skapar en flod av autonomt, obyråkratiskt engagemang långt bort från politikernas fumliga influencerförsök. Människor vill känna samhörighet, och genom solidariteten med andra får de en kollektiv identitet. Rätt utnyttjade är de sociala plattformarna som gjorda för just detta. Nya tvärgeografiska rörelser gror, engagemanget kommer konkretiseras i form av röster på valdagen. Frågan är på vem.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.